Han var i mitt tycke onödigt uppspelt och klädd i strumpbyxor för att ge turisterna en illusion av medeltiden.
Vid ett bord lite längre bort satt en av stadens kändisar, Igor Mang. Han tyder stjärnorna och ställer horoskop, fick jag veta. En bokstavligen färgstark man i övre medelåldern med yvigt skägg och sin svarta hårman uppfäst i en svans precis som Anders Borg.
– Han kan se in i framtiden, försäkrade kyparen.
Mang alltså. Han såg verkligen ut som en trollkarl där han satt i det medeltida halvdunklet och läste tidningen med ett stort förstoringsglas. Vid hans fötter låg en rätt bamsig svart hund av okänd ras, som hade försökt nafsa mig i hasorna när jag passerade på väg till mitt bord.
Estlands politiker är
bekymrade för att marknaden, ja folk i allmänhet runtom i världen, drar de
baltiska staterna över en kam. Det är ju inte lika illa i Estland som i
Lettland.
I Estland har man gett sig bara den på att kvala in i EMU
och att euron skall bli deras valuta. Därför har man surrat den estniska kronan
vid euron och har samma ränta som i euroområdet. Med stora sparprogram skall
man få ordning på bytesbalansen och se till att Estland klarar stabilitetspaktens
krav på budgetunderskott på max tre procent av BNP.Ännu så länge är de folkliga protesterna inte alltför högljudda. I Estland är man van vid umbäranden och i öster finns den ryska björnen.
Estländarna tvingas alltså ”spara” när krisen slår allt hårdare mot världsekonomin och när de euromedlemmar som redan är inne i valutagemenskapen, som tur är, låter sina budgetunderskott växa.
Senast jag såg spådomar om detta, de kom från kommissionen, trodde man att sju av medlemsländerna skulle hamna över tre procent under 2009. Jag gissar att det blir långt fler. Någon som sätter emot?
Jag åt en värmande köttsoppa innan jag lämnade medeltiden och gav mig ut i kylan. Den bet i kinderna som om den ville stryka under allvaret i Estlands ekonomiska situation.
Jag hade tänkt fråga spågubben hur det kommer att gå för Estland. Kommer man att lyckas med sin hårdvalutapolitik och att snart byta sin krona mot euron? Men modet svek mig. Kanske var det hunden eller kanske var det svaret, som jag fruktade att jag skulle få, som skrämde mig?
På Eesti
Ajaloomuuseum, Estlands historiska museum, kunde man lära mer om hur det
var under den förra svensktiden i Estland, som Sverige tvingades ge upp i
freden i Nystad 1721 efter det stora nordiska kriget.
Nu är svenskarna tillbaka. Swedbank och SE-banken dominerar
på den estniska bankmarknaden. Och estländarna har lånat i euro och skall
betala tillbaka i euro. Tänk om hårdvalutapolitiken havererar, då kommer de
inte att ha råd.På väg ut från museet frågade jag efter en toalett och visades in bakom disken i entrén. Bakom en första dörr fanns ett litet, mycket anspråkslöst krypin där personalen också hade sin kaffekokare. Bakom ännu en dörr i detta personalrum fanns den lilla toaletten. Dörren låstes hjälpligt med en enkel skjutregel men glipade mot kaffekokaren.
Några kakelplattor var borta och toaletten vittnade på ett övertygande sätt om museets resursbrist.
Jag lämnade museet. Och jag kom osökt att tänka på Harry Martinssons dikt om hembygdsmuseet, publicerad i Tidskriften Spektrum, 1932. Lite långsökt på ett sätt kan man tycka, jag har alltid tolkat den som utvecklingsoptimistisk.
Först sågo vi hembygdsmuseets monter, krinoliner som väldiga getingbon och knarrande trappor och betsel från Isdal. Så gingo vi ut och mötte med en sorts plötslig klarhet två ting: Den uråldriga ädla hundlokan och högspänningsledningen som visslade över näckrosviken.
Först såg jag
pilspetsar och stenyxor, karoliner i blått och gult och tsarens soldater. Och den
slitna toaletten. Sen gick jag ut och mötte med en sorts plötslig klarhet SE-Bankens
glänsande skyskrapa som avtecknade sig i Tallinns skyline.
Toaletterna på SE-banken i Tallinn är säkert eleganta med
blankslipad, skimrande natursten som ramar in vaskarna där spelarna tvår sina
händer.Så här ser det ut i Tallinn 2009 vad gäller fördelningen mellan det privata och det gemensamma, mellan kulturen och finansmarknaden, mellan fattiga och rika.
Så ser det i princip ut i andra länder också, t ex i Sverige, även om välfärden ännu inte är alltför urgröpt. I den gemensamma sektorn, i kulturen som i vården, måste man snåla och spara, precis som den omtalade ”vanlige löntagaren” måste göra.
Och samtidigt pågår på toppen ett ofattbart slöseri.
Det här har pågått i ett kvarts sekel. Och det har bara blivit värre.
När och hur säger vi stopp?
