Publicerad i Arbetet i oktober 1992. Ekonomipriset det här året gick till Gary Becker och finansministern hette Anne Wibble.
1968 hittade Sveriges riksbank på att det skulle delas ut
ett pris i "ekonomisk vetenskap till Alfreds Nobels minne".
Priset har sedan dess delats ut till en hel rad reaktionärer
med Milton Friedman i spetsen.
I år gick visst
priset till någon amerikan, förmodligen med en taskig barndom bakom sig. Han har studerat de små ekonomiska sammanhangen och kommit fram till att en familj
fungerar precis som en fabrik.
Jag tycker att man skall sluta dela ut ekonomipriset. Det
drar bara ett löjets skimmer över landet och de andra pristagarna.
Jag har överhuvudtaget blivit alltmera skeptisk till att betrakta ekonomi som vetenskap. Det finns folk som spår i komagar med större träffsäkerhet än ekonomerna uttalar sig om konjunkturerna.
För ett halvår sedan gav landets samlade ekonomkår rådet
till samma lands låntagare att för allt i världen inte ta lån med fast ränta.
Räntorna skulle ju komma att gå ner. Detta var klart som korvspad.
Idag är det många svensöner som hade varit förbannat glada
om de hade låst räntorna för ett halvår sedan.
Om världskonjunkturen säger ekonomerna; "Det kommer en uppgång, fast den dröjer längre än vi trott". Det har de sagt i ett par års tid nu och till slut får de naturligtvis rätt.
Om hur man skall få igång
ekonomin och komma till rätta med massarbetslösheten har de dock som
regel inte mycket att säga.
Jag tycker att man skall sluta dela ut ekonomipriset tills
någon kommit på en ekonomisk-politisk
teori som innebär en sådan modifiering av
de marknadsekonomiska modellerna att de tillåter alla att ha ett arbete.
En mindre summa kunde eventuellt också delas ut till den som
kan prata om var bankerna och fastighetsklipparna har gjort av alla våra
pengar.
Överhuvudtaget är det inte särskilt enkelt att slå fast vad
som förtjänar etiketten vetenskap. I någon mening är det förstås allt vi vet
och alla processer som går ut på att få veta mer. Fast då blir det hela något
banalt.
Själv bär jag med mig en ganska ruskig erfarenhet från
vetenskapens värld. Givetvis skulle jag läsa sociologi när jag i slutet av
60-talet började på universitetet i Lund. Man ville ju veta hur världen
fungerade.
I introduktionskursen ingick en uppsats av den amerikanske
sociologen George C. Homans. Hans bidrag till förståelsen av världen handlade
om "the cost and reward theory", d.v.s en teori om att allt vi människor gör kan
förklaras med hjälp av en teori om kostnad och belöning, eller kanske straff
och belöning.
Homans förklarade att om en person som fiskar i en sjö får fisk, då är sannolikheten högre att han eller hon skall fiska i samma sjö igen än om fiskelyckan är dålig.
Detta är förstås alldeles sant, jag har själv kollat med
fiskarena i Skillinge.
Homans teori gör anspråk på att förklara allt. Vi gör det vi
gör ,därför att vi på något sätt blir belönade.
Man kommer efterhand underfund med att teorin inte räcker
till för att förklara världen.
Varför gör t ex politiker som dom gör. Varför plågar de folket med krispaket på krispaket. Det är ju möjligt att det är nödvändigt. Men
vad får politikerna ut av det rent
personligen. Inte är det så rysligt bra betalt att vara politiker. Inte får de
folkets kärlek som belöning.
Ta Anne Wibble! Nu säger hon att hon minsann skall införa flera karensdagar och slopa delpensionen trots att marknaden, för tillfället i alla fall verkar ganska mätt och belåten.
