Låt oss hoppas på bönhörelse

Publicerad i Efter Arbetet den 27 mars 2009

När Fredrik Reinfeldt i förra veckans TV-duell med Mona Sahlin skulle förklara varför regeringen inte gör någonting, spelade han ansvarsfull rikshushållare. Men den rollen klär inte en person som sänkt skatter för i första hand bättre bemedlade med i runda slängar 85 miljarder. Och detta när statsfinanserna försämras i rekordfart.
Vänsteroppositionen ”vill låta sedelpressarna rulla”, försökte Reinfeldt.
Vet statsministern vad han snackar om?

I USA, där har man startat sedelpressarna. Där köper nu centralbanken statsobligationer för glatta livet. Men jag har inte hört någon i oppositionen föreslå så drastiska metoder här hemma. Inte än. Det är förresten inte tillåtet för Sveriges Riksbank att finansiera offentliga utgifter, alltså att starta sedelpressen. EU:s regelverk förbjuder det.

Om investeringar och välfärdssatsningar finansieras med högre skatteuttag, t ex från höginkomsttagare på gräddhyllorna i Vellinge eller på Lidingö eller genom att staten via Riksgäldskontoret lånar upp pengarna på marknaden, så innebär inte det att man använder sedelpressen, bara sunda förnuftet.

Nog finns det väl någon på finansdepartementet som kan berätta det för Reinfeldt. Kanske statssekreteraren Ingemar Hansson, rekryterad av Anders Borg från Konjunkturinstitutet och numera i högerns tjänst. Själv minns jag Ingemar Hansson som en klädsamt radikal ung vänsterman i SSU Frihet i Lund på 70-talet.

Han kan väl tänka om igen. Vi får hoppas på Ingemar.

Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman är orolig för situationen i Europa.

Ja, han skriver i New York Times den 16 mars att den oroar honom långt mer än den i USA. Och då handlar det inte om det vanliga klagomålet i USA, att Europa har för höga skatter och alltför frikostiga sociala förmåner. Tvärtom, sådant är fördelaktigt för Europa, välfärden fungerar som ”en kudde” i kristider, påpekar Krugman.

Det är bristen på ledarskap och kraftfulla åtgärder för att häva krisen som bekymrar honom. Krugman har kritiserat Barrack Obamas stimulanspaket för att vara alltför litet, ”but America´s actions dwarf anything the Europeans are doing”, d v s USA:s agerande ställer allt som européerna gör i skuggan.

Europa styrs idag med några få undantag av högerregeringar. Det kan komma att stå oss dyrt.

Faktum är att det finns en svensk borgerlig tradition att drabbas av handlingsförlamning och istället åberopa högre makter när det krisar till sig. Är det inte de fria marknadskrafterna så är det något annat.

Folkpartisten Per Ahlmark har främst gått till historien för att han någon gång på 70-talet önskade ett halvt tusental uppsagda L M Ericsson-arbetare i Olofström ”lycka till”, när han steg in i taxin. Och 1992 när partikollegan Birgit Friggebo tillsammans med dåvarande statsministern Carl Bildt, på ett möte om invandrarfientlighet och rasism i Rinkeby, tyckte att det blev för stökigt, utropade hon desperat: "Nu tycker jag att alla vi i denna lokal tillsammans sjunger We shall owercome”.

 

Häromdan hamnade tidningen Dagen på mitt skrivbord. Den kallar sig ”obunden på kristen grund”, men jag kallar den kristdemokratisk borgerlig. Dagen gav en osminkad bild av stämningsläget inom borgerligheten.

I huvudet på tidningen fanns Dagens bibelord denna dag den 18 mars. ”Du är min klippa och min borg. Du skall leda mig, ditt namn till ära.”

Huvudrubriken på förstasidan handlade om krisen inom bilindustrin, om SAAB och Trollhättan. ”Vi skall be om 10 000 nya jobb”, löd den.

”Vi kommer att be specifikt för olika företag och områden, men också be om tiotusen nya jobb till regionen”, förklarade Lars Ivar Nilsson som är pastor i Trollhättans pingstförsamling.

Låt oss hoppas på bönhörelse, men vår herre har mycket att stå i nu. Det är väldigt många som ligger på knä runt om i världen.

Till sist vill jag utan omsvep erkänna att jag slarvat, vilket tidningens kvalitetskontrollanter påpekat. Inte så att jag suttit och sovit i någon fondstyrelse när VD:s pensionsavtal klubbades, men förra veckan skrev jag att Göran Tunhammar är VD för AMF. Han har visserligen varit VD men inte där utan i Svenskt Näringsliv. Tunhammar är ordförande i AMF:s styrelse och till råga på allt landshövding i Skåne län.

Nuvarande VD för AMF heter Ingrid Bonde och kommer från Finansinspektionen där hon var chef för tillsynen av banker och andra finansiella företag.

Tunhammar, LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin och de andra i styrelsen försöker nu prata bort sitt ansvar för de måttlösa utsvävningarna.
”Det är åt helvete”, sa Kenneth Björkman, ordförande i Skånes LO-distrikt, när han kommenterade saken i Ekot. Det är ganska precis vad det är. Björkman lär i alla fall få sitta kvar och blir säkert omvald.
 

De borgerliga har kommit till insikt om det förkastliga i bonusar efterhand som media rapporterat. Anders Borg, som för inte så länge sedan släppte loss direktörerna i de statliga företagen, har nu gjort en helomvändning liksom Maud Olofsson som helt nyligen försvarade bonusarna så här.

– Ska vi inte ha några resultatlöner alls så kan vi inte ha sopåkare i Stockholm som har det eller byggnadsarbetare som har det heller.

Är den nya välfärden rättvisemärkt?

 
Publicerad i Efter Arbetet den 13 mars 2009

Jag var inne på Jysk i Simrishamn häromdan för att få tag i en ny bäddmadrass till gästrummet. På väg ut studsade jag till framför en skylt som berättade om företagets rättvisemärkta produkter.
Jysk säljer handdukar gjorda av rättvisemärkt bomull. Det är bra. Det innebär, stod det på skylten, att ”världens fattigaste bönder kan få rättvist betalt”.
Hur tänker de nu, tänkte jag? Får bönderna verkligen rättvist betalt? Lite mer betalt, ja, men rättvist?
Jag handlar allt oftare och allt mer rättvisemärkt. Det gör utsugningen mera uthärdlig och driver i alla fall på i rätt riktning. De fattigaste förblir fattigast men får ”rättvisa” löner. Allting är relativt. Relativast av allt är den helt fria marknaden.

Jysk är ett företag som gärna håller fram sin höga etiska standard. Jag läser på deras hemsida att de inte accepterar att änder och gäss plockas levande. De plockas alltså döda.

Hur var det nu han sa om kräftorna Salig Dumbom? ”Nej, ingen dör så grymt som dessa ty de dö levande?” Nåja, jag skall inte hyckla, jag åt ankbröst förra fredagen. Det är klart man skall ta vara på dunet.
Jysk är också emot barnarbete och vill, för att rädda de hotade regnskogarna, som de skriver, ”anstränga sig för att endast köpa FSC-certifierade trädgårdsmöbler”. Man måste vara glad för att de just ”anstränger sig”. Kan man begära mer på en svåröverskådlig global marknad?

                                              

I den nya gränsöverskridande marknadsekonomin har vi alltmer tvingats förlita oss på konsumentmakten. Man får försöka välja bort de onyttiga, orättvisa, miljö- och klimatfarliga produkterna och de, mot djuren, plågsamma metoderna.
Politiken har abdikerat eller trängts bort och facket är förbjudet eller tillplattat. Återstår ofta att använda sin valfrihet och att försöka hålla koll på märkningen. Det är inte få märken och certifieringsorganisationer man måste hålla reda på.
Någon säker metod är det inte. För någon vecka sedan läste jag i en artikel att ”allt från vatten till talk” säljs med falsk etikett. Fuskvaror blandas med äkta. Frukt och grönsaker som besprutats med otillåtna bekämpningsmedel smugglas från Kina till Europa av ukrainsk maffia.

Konsumentmakten sitter i högsätet i valfrihetens rike. Men vill konsumenterna sitta där? Det är tveksamt. Det finns studier som Livsmedelsverket har och som visar att vi helst vill slippa välja. Ja, i onödan alltså.

Vi vill att politikerna, företagen och facket skall ha fixat problemen vid källan så att säga. Produkter som är dåliga skall inte nå marknaden. Konsumenterna har ju så mycket annat att tänka på och att välja mellan, PPM-fonder och leverantörer av digitala signaler t ex, så varför måste de också hålla koll på om det de köper är livsfarligt eller orättvist.
Det är ganska lätt att inse att politiken inte kan klara allt, utan måste ta hjälp av konsumenterna, när det gäller produkter som köps och säljs och skickas kors och tvärs över hela världen.

                                                      

Politiken retirerar också där det är fullständigt onödigt. Valfrihetsmodeller ersätter i rask takt den svenska modellen också inom skola, vård och omsorg. Investmentbolag, vinstintressen och reklam gör sitt intyg. 2009 kräver socialdemokraterna certifiering av vårdföretag för att hjälpa oss orientera på den nya välfärdsmarknaden.

I framtiden kan politiker, högeralliansen i Region Skåne gör det redan, bemöta medborgarnas kritik med att: ”Vi handlar bara upp; prata med leverantören”… eller…”Jaha, men du har ju själv fått välja”.
Själva affärsidén är inte vårdval för medborgarna. Det är bara en kuliss. Alltihop är just en affärsidé. De nya investmentbolagsägda skol- och vårdföretagen skickar redan vinsterna till skatteparadisen.

Stockholm leder den här utvecklingen. Där svämmar sedan länge skolreklamen över.
Hur mycket kostar den, undrar jag var gång jag stöter på den? Hur många lärartimmar försvann med den reklamskylten?
Förra hösten försökte Stockholms kommuns egna skolor sälja sig med hjälp av en krokodil. Jag begrep aldrig hur PR-byrån tänkt.

Häromdan såg jag reklam för Nacka Gymnasium som lät så här: ”Eleverna på Nacka gymnasium ger sina lärare bästa betyg: Ett glödande engagemang som ger ett skinande resultat”. Det är så nära skurpulverreklam man kan komma. Välj sedan skola om du kan.

Mama Mia är ett stort vårdföretag. I tunnelbanereklamen är budskapet att här finns ”allt under ett tak… mödravård, barnhälsovård, ultraljud”… och… ”Shop”.
Shoppa hälsa! Det är framtidens melodi. Men kolla märkningen så att det är rättvist och inte livsfarligt.

Snart är det äldrevårdens tur på bred front. Då skall ni få se på grötreklam. Här finns stora pengar att tjäna. Det blir många käcka slogans som vänder sig till riktigt gamla, multisjuka och dementa.

Du hänger väl med till den nya välfärdens förlovade land? Rättvisemärkt är det inte, det kan jag lova.

"Det här ska ni inte basunera ut"

Publicerad i Efter Arbetet 7 mars 2009

Christer Wallin är moderatpolitiker i Lund. Han toppade kommunlistan i valet 2006 och sitter nu i kommunstyrelsen. Wallin är öppenhjärtig. I en intervju i Sydsvenskan den 28 augusti valåret sa han att han tyckte att det var 

Wallin är öppenhjärtig. I en intervju i Sydsvenskan den 28 augusti valåret sa han att han tyckte att det var ”ett problem att vi i Sverige inte har en låglönesektor”.
Han utvecklade vad slags jobb det handlade om så här.

”Ja, nu har vi ju inte så mycket pooler i detta landet, men annars den typen av låglöneyrken där man gör rent poolen eller packar kassarna på Wal Mart”.

Reportern undrade vad Wallin tänkt sig för löner för dessa hushållsnära tjänster?

”Varför inte 10 000 i månaden”, resonerade han. ”För säg då att det är någon som erbjuder mig 10 000 för detta arbete istället. Är det då en kommunal sak att säga; Nej det klarar inte våra medlemmar att leva på?”

Förmodligen menade han att Kommunalarbetarförbundet inte bör lägga sig i den fria lönebildningen.

Christer Wallin stack ut i valrörelsen. Han hade inte greppat det där med moderaterna som ”Det Nya Arbetarepartiet” och att han skulle triangulera.

Triangulering innebär enligt statsvetaren Tommy Möller att, ”i centrala frågor - där den egna politiken är mindre uppskattad än motståndarens - närma sig motståndaren och inta en ’tredje ståndpunkt’. Vill man inte krångla till det kan man istället säga att man säger en sak och gör en annan.

Min teori om Christer Wallins uppriktighet är att han lämnade den moderata valarbetarutbildningen när de klarat av målsättningarna. Han missade helt taktiklektionen och hörde aldrig när kursledaren avslutade mållektionen med: ”Men för fan, det här ska ni inte basunera ut på gator och torg!”

Högeralliansen gjorde vad den lovat och attackerade ”bidrags-Sverige”, A-kassan och sjukförsäkringen. För pengarna som blev över sänktes skatterna riktigt ordentligt för höginkomsttagarna och särskilda bidrag införde för poolrensning, så kallade avdrag för hushållsnära tjänster.

Sen blev det jättekris.

De som vill ser nu sambanden även om de aldrig hört talas om Christer Wallin. Det är lägre arbetarlöner som är målet.

Och häromdan berättade IF Metalls ordförande Stefan Löfwén att förbundet gjort en historisk krisuppgörelse, som innebär att arbetstid och därmed löner lokalt kan sänkas med 20 procent för att rädda jobben. Samtidigt aviserar storbolagen, Volvo är bara ett av dem, kraftigt höjda bonusar för direktörsskiktet.

Det är på ett sätt inte svårt att förstå varför IF Metall gått med på uppgörelsen. Det handlar om att var fjärde medlem snart kan gå arbetslös och då tvingas leva på ungefär hälften av den lön de haft.

80 procent är bättre. Men vem är det som skall köpa bilar, byggvaror, böcker och fläskfilé när arbetarna inte längre har råd?”

                                               

Vad innebär det egentligen att det är kris?

Håller kanske alla pengar på att ta slut?
När Maud Olofsson skall förklara varför hon för sitt liv inte vill att staten skall satsa på bilindustrin svarar hon så här:
”Vi har inte som affärsidé att äga fordonsindustri och ska inte riskera skattebetalarnas pengar… ”Väljarna valde mig för att de vill ha förskollärare, poliser och sjuksköterskor – inte för att köpa bilfabriker”.
Finansminister Anders Borg är mera kryptisk, men svarar på liknande sätt: ”Det är dumt att bränna det krut vi samlat i ladorna”.                                                                

Nu måste jag reda ut begreppen. Det är inte så att staten har en viss mängd pengar som är skattebetalarnas och som ligger i en skattkista på finansdepartementet.

Skattebetalarnas pengar finns inte. De skapas hela tiden. I bästa fall. Eller så skapas de inte, därför att folk och företag tappat sugen.

När finansministern gör sin budget kalkylerar han med pengar som ännu inte finns. Han räknar med att få in ett visst antal skattemiljarder och prognosen bygger på antaganden om hur löner, konsumtion och investeringar skall utvecklas, gissningar om vad som skall hända bland annat med människors framtidstro.

Ekonomi är processer och psykologi. Tar man trygghet och löner ifrån folk och sen inte heller bekämpar krisen när den slår till, då blir det inte så mycket skattepengar att använda till förskollärare, poliser och sjuksköterskor.

Krisen innebär att marknaden har kollapsat och att väldiga resurser i form av arbetskraft och kapital ställs åt sidan för att inte användas. Det är bara politiken som kan återskapa framtidstron.

Ernst Wigforss, finansminister och socialdemokratins främste idépolitiker, skrev 1932 den berömda valpamfletten ”Har vi råd att arbeta”. Det är en lysande uppgörelse med den tidens ekonomiska dårskap.
Den fungerar bra nu också.

”Kan någonting bättre svara mot hela samhällets intresse än att låta det allmänna sätta igång arbeten, då de enskilda företagarna inskränker sin verksamhet och inte anser det lönande att anställa arbetskraft i samma utsträckning som förut? Sunda förnuftet synes svara nej, och socialdemokraterna har inte åberopat någon högre auktoritet än detta sunda förnuft, då de yrkat på en betydande utökning av det allmännas arbeten för att minska arbetslösheten och motverka följderna av den ekonomiska krisen.

Men mot förslagen att på detta sätt bereda arbete åt de arbetslösa sätter de borgerliga partierna sitt krav på sparsamhet i det allmännas utgifter.
Det finns inget folk med sitt sunda förnuft i behåll, som i längden kan slå sig till ro med en ekonomisk visdom av detta dårhusmässiga slag. Om inkomsterna sjunker, om fattigdomen ökas, beror det uppenbart på att vi inte arbetar lika mycket som förut, att vi inte håller den produktiva verksamheten i gång, och den första uppgiften måste därför bli att åter öka arbetstillfällena och utvidga produktionen. Om detta verkligen skulle råka i strid med kravet på sparsamhet, så får sparsamheten vika för den mycket mera påtagliga nödvändigheten att arbeta.”

Centerpartiet snabbavvecklas?

Publicerad 27 februari 2009 i Efter Arbetet

Centerpartiet hade sina stora framgångar på 70-talet. Partiet surfade fram på den gröna vågen, när folk drömde sig tillbaka till det småskaliga bondesamhälle, där så många hade sina rötter eller helt nyligen hade lämnat för att bosätta sig i miljonprogrammets förortsområden.

Centerpartiet var stort, i mitten och med ett ungdomsförbund, CUF, befolkat av Åsa-Nisse-marxister som Olof Johansson och Börje Hörnlund. Och vissångaren Bernt Staf, som var något av den unga centerrörelsens hovsångare.

Han skrev melodier som ”Familjelycka”, som passade ”lika bra för snälla som för dumma”. En bonderomantisk, lättrimmad visa om att leka ”lustgård med en kvinna som är mogen” och att så sin ”havre i en fåra efter plogen”.
Staf var antiimperialist och kallade sig själv för ”centerkommunist”, vilket får en att tänka på Gösta Ekmans monolog från revyn ”Glaset i örat” om ”Centerextremisten”, han som var så ”in i helvete mycket i mitten”.

Det var då det. I folkomröstningen om kärnkraften 1980 stod centerpartiet bakom Linje 3 som ville snabbavveckla kärnkraften. Det blev inget av med det, men det blev snabbavveckling av centerrörelsen.

Kvar finns nu bara Stureplanscentern, ännu ett högerparti.

Hur gick det egentligen till när folkrörelsen centern avvecklades?

Frågar ni mig så är det inget insiderjobb utan framför allt ett jobb utfört av politiska torpeder från Timbro.
Dick Erixon heter en av dem. Han jobbade på högersmedjan och vigde sitt centerliv åt att bekämpa partiledaren Olof Johansson och samarbetet med socialdemokraterna.
Erixon är inte längre med i centerpartiet, utan ställde i valet 2002 upp för Fria listan, och på Wikipedia får man veta att han idag kan betecknas som neoliberterian, vilket ungefär betyder liberalextremist.

Fredrick Federley är en annan av centerns förnyare. Han lyckades till och med bli CUF-ordförande, argumenterade för kärnkraften och självklart mot samarbetet med socialdemokraterna. Han har en massa högerextrema ståndpunkter, som att vi borde ha platt skatt eller att folk skall kunna sparkas från jobbet lite hur som helst.

 

När det nya Centerpartiets ledare Maud Olofsson skulle förklara helomvändningen i kärnkraftfrågan häromveckan brast det för henne. Det skildrades på ett gripande sätt i ett TT-telegram.

Mot slutet av sitt tal fick Olofsson svårt att hålla igen tårarna, när hon kom in på att hon gör detta för barnen och barnbarnen.
– Jag vill inte säga om tjugo år att jag visste men gjorde ingenting, avslutade hon.

Men Maud Olofsson grät helt andra tårar i den senaste valrörelsen, när hon intervjuades i Företagarnas och TV8s program Valbaren. Om detta likaledes vemodiga ögonblick kunde man läsa i Aftonbladet den 4 juli 2006.

Jag fick en fråga om Tjernobyl nyligen under Företagarnas partiledarutfrågning. Och det där har ju varit ganska långt borta för mig, det har ju gått några år.
­- Men så frågade de mig om kärnkraften och… och då kom tårarna… Vi bodde här med barnen och … de… var… ju små. (Mauds ögon fylls av tårar och hon får svårt att prata.)
­Den sommaren kunde barnen inte plocka bär, de fick inte plocka svamp …”vi var ju rädda för allt de skulle stoppa i munnen. Vi sköt älgar under jakten och grävde ner dem. Hela den där proceduren tog jättehårt på oss”
Maud går till diskbänken, river av en rejäl bit hushållspapper och snyter sig.
                             
Jag är bekymrad för centerpartisterna. Vad skall det bli av dom?
Fast jag är än mer bekymrad för mitt kära Österlen. Där har länge funnits ett befogat motstånd mot mineralletning och uranbrytning. Kan vi förhindra det också i framtiden? Klarar vi den moraliska balansgången? Nu?
Kan  vi bygga bygga ny kärnkraft, men fortsätta framhärda att här skall inte brytas uran? Var skall den då brytas? Någon annanstans, hos folk som är fattigare och mera maktlösa?

Jag kommer att försvara mitt Österlen mot de nya centerpartisterna och kärnkraftindustrin.

Fram för sol, vind och vatten! Som det står i Olle Adolphsons Österlenvisa: Ge mig en dag, av vindar och sol vid stränder ljusa och klara. Där tystnaden går, i kullarnas gräs vid havet i Österlens dalar. Ingen uranbrytning i änglamarken! 

Gåtans lösning...

Publicerad 20 februari 2009 i Efter Arbetets första nummer

En söndag i juli 1887 kom Axel Danielsson, tidningen Arbetets grundare, till Malmö. Han kom med ångbåt från Stockholm och hade, som han skriver i det första numret av Arbetet, ”utvalt detta Träbottnatramp till sin kampplats”.
Man tänker sig att han inspirerats av ljudet av arbetarnas tofflor, som slamrade mot stensättningen morgnar och kvällar, när de var på väg till och från arbetet.

I Malmö grasserade både koleran och rödsoten när Danielsson anlände. Rödsoten konkurrerar med pesten om epitetet den störste massmördaren i historien.

Det fanns redan 7 tidningar. Alla borgerliga. Och intresset ljuger inte. Den liberala tidningen, där fläskhandlarna hade starka intressen, vädjade, skriver Danielsson, till stadsfullmäktige om att ”starkt ingripa mot svinpesten”.
Rödsoten som härjade bland arbetarna, var förvisso ”mycket besvärlig och oroande”, men den skulle också, påpekar han, ”medföra hälsosam nedsättning i sjuk och hälsovårdsstaten.”

Arbetets första nummer kom den 7 augusti 1887.

                                         
Den 30 september 2000, 113 år och några dagar senare skrev jag för förmodligen sista gången i Arbetet.
Det var mycket beska i den texten. Besvikelse över att den stora rörelsen inte hade orkat rädda Arbetet. ”Vill man tjäna pengar på tidningar, då måste man kanske ge upp idéerna. Har vi råd med socialdemokratin?” undrade jag och fortsatte: ”Arbetet är mer än en tidning. En stämning. Ett kitt i den stora folkrörelsen. Vad händer nu?”

Nog om Arbetet och sorgerna. Nu startar Skånetidningen Efter Arbetet. Inte minst tack vare den skånska arbetarrörelsen och dess medlemmar.

Efter Arbetet är inte Arbetet och kan inte bli det. Man kan, som redan den gamle greken Herakleitos visste, inte stiga ner i samma flod två gånger.
Men Efter Arbetet kan bli fantastisk i sin tid och det ska bli jätteroligt att dyka upp igen varje vecka.

”Hur politisk blir Efter Arbetet”, frågar journalister från de borgerliga tidningarna. När jag svarar ”Inte mer politisk än den du jobbar på”, tittar de medlidsamt på mig.

Det är liksom en del av den borgerliga hegemonin. Blåa tidningar är normala, det vill säga opolitiska. Röda tidningar är onormala, alltså politiska.

Jag har en nära bekant som haft Dagens Nyheter i decennier. ”Nej, men den är ju opolitisk”, säger hon aningslöst när jag får mina utbrott.
Ni har säkert hört att om man lägger en groda i ljummet vatten och sen höjer temperaturen långsamt, hoppar den aldrig ur. Den blir helt enkelt kokt och ätfärdig.
I Stockholm har de inte haft något annat än dagliga högertidningar sedan 1985. Snart kan de vara färdigkokta.

Jag tänker på en gammal intervju med Ernst Wigforss från 70-talet.

Jo, det var ju ett annat stämningsläge då och journalisten angrep från vänster. ”Kan man verkligen anse att socialdemokraterna är ett marxistiskt parti?”
Wigforss svarade, så vitt jag nu minns rätt, ungefär så här. Om vår civilisation går under och framtida historiker långt senare hittar vårt partiprogram, då kommer de genast att säga, att här har funnits ett parti som inspirerats av Karl Marx idéer.

Och jag säger att om vår civilisation går under, vilket i dagsläget inte är helt osannolikt med tanke på marknadstänkandets inflytande, och om framtida forskare långt senare hittar Sydsvenskan eller Dagens Nyheter – jag bortser i mitt tankeexperiment från att tidningar inte är lika långlivade och farliga efter hundratusentals år som kärnkraftavfall, de multnar ganska fort­ – då kommer dessa historiker genast att slå fast att: ”Se där, det har funnits borgerliga tidningar här, vi kan vara på väg mot gåtans lösning.”