Den stora plundringens år

Publicerad i Efter Arbetet (Papperstidningen) den 23 december 2011. Regeringen Reinfeldt styrde. 

Vårdskandalen Carema avslöjades och diskuterades. Finanskrisen var över och bankerna tjänade stora pengar igen.

Hur kommer vi att minnas 2011? Kanske som året då det uppenbarades att folkhemmet plundras. Ljuset tändes och där stod riskkapitalisterna och bonusdirektörerna med händerna djupt nergrävda i skafferiets syltburkar.

Vårdbolaget Carema får väl sägas representera ”state of the art” – det betyder ungefär den högsta utvecklingsnivån - inom privatiseringsbranschen. Företaget väger kissblöjor och låter personalen tävla om hur mycket de kan spara på de gamla. Vinsterna skickas sen in i en så kallad ”räntesnurra” och går obeskattade till något skatteparadis.

I skolan är det likadant. Resultaten blir sämre, men vinsterna allt högre.

Det fina apoteksmonopolet är nu också historia. De nya aktörerna heter sådant som Medstop Holding AB och Vårdapoteket i Norden AB och ägs av investmentbolag.

Ansvarige ministerns, kristdemokraten Göran Hägglund, och den borgerliga regeringens mål är höjda läkemedelspriser.

Regeringen slog alltså fast att målet för reformen är "att den samlade lönsamheten på den svenska apoteksmarknaden inte får vara väsensskild från den som noterade apoteksbolag redovisar i andra länder". Vinstmarginalen i Sverige var tidigare 17 procent. Målet är att driva upp den till EU-genomsnittet som är 35 procent.

Jag har själv konstaterat att läkemedelsreklamen nu väller in över oss. Vi måste fås att äta mer piller, antingen vi behöver dem eller ej.

Någonstans i de fina salongerna gnuggas händer av förtjusning.

Allt ska konkurrensutsättas, också verksamheter där lika och rättvis behandling är nog så viktigt.

I ett inslag i SVT:s Uppdrag granskning i maj i år skildrades hur det kan gå till när parkeringsbolaget Europark bötfäller felparkerare. Bilder tagna ur en vinkel som gör att parkeringskvittot bakom vindrutan inte syns används som ”bevismaterial” för att nita oskyldiga bilister.

Och häromdan kablades den nyheten ut att ett antal kontrollanter i tunnelbanan i Stockholm hade fått sparken för att de protesterat mot pågående, systematiskt fusk. Det är Securitas som sköter ruljansen och som kräver av kontrollanterna att de skall rapportera in fler kontroller än de gör.

Så här kan man hålla på. Nyheterna om den stora plundring som pågår har stått som spön i backen under det gångna året. Det riktigt stora röveriet icke att förglömma, det som pågår i global skala inom bank- och finanssektorn.

Samma banker och finansmarknadsbolag som ligger bakom bubblorna och finanskrisen tjänar nu, nya friska miljarder på de så kallade räntemarginalerna. Och de kräver ockerränta av skuldtyngda länder, som räddat bankerna men som nu tvingas skära ner på skolor, vård och pensioner för att kunna betala just ockerräntorna.

Plundring av folkhemmet pågår, men när nyhetsrapporteringen om ”konkurrensutsättningens” konsekvenser blivit alltför pinsamma har några av arkitekterna bakom den - skolminister Björklund, socialminister Hägglund eller finansminister Borg - trätt fram och lovat ta i med hårdhandskarna.

Nu, har de sagt, måste reglerna skärpas, nu måste det bli bättre tillsyn och noggranna upphandlingsrutiner.

Tro mig, det kommer att bli dyrt att ha den regeringen kvar. Skattekronor kommer att fortsätta rulla, inte för att användas i vården eller skolan, utan för att skärpa tillsynen, för att hålla profitmaximerarna i örat och kolla så att de i någon mån gör vad de ska göra.

Det är inget som hindrar, snarare är det logiskt, att borgarna lägger ut också upphandling och tillsyn på ett antal konsultbolag med lådor i skatteparadisen.

2012 ska det förresten bli ännu mer konkurrens på spåren. Det finns alltså alla chanser att en järnväg som fungerar dåligt kommer att fungera ännu sämre.

Ett gott tecken är det dock att boken Det stora tågrånet av Mikael Nyberg, ”den första ambitiösa granskningen av kaoset på de svenska järnvägarna”, hade sålt slut till jul. Ett nytryck är på gång på Karneval förlag och i vecka två skall det åter vara möjligt att få tag på boken. 

Hur skall man då summera 2011. Ja, det var väl egentligen ett ganska bra år. Det var ju då det klarnade.

2012 bör kunna bli ännu bättre. Kanske kommer då allt fler till insikt om att vi, som Mikael Wiehe skaldar, måste ta det gemensamma tillbaka.

Vi fattade inget, vi stod där som fån
medan tjuvarna snodde allt dom kom åt.
Vi trodde vi drömde, dom trodde vi sov.
Nu ska vi ta det tillbaks.

Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt 2012.

Vad får Wibble för belöning?

Publicerad i Arbetet i oktober 1992. Ekonomipriset det här året gick till Gary Becker och finansministern hette Anne Wibble.

1968 hittade Sveriges riksbank på att det skulle delas ut ett pris i "ekonomisk vetenskap till Alfreds Nobels minne".

Priset har sedan dess delats ut till en hel rad reaktionärer med Milton Friedman i spetsen.

I år gick visst priset till någon amerikan, förmodligen med en taskig barndom bakom sig. Han har studerat de små ekonomiska sammanhangen och kommit fram till att en familj fungerar precis som en fabrik.

Jag tycker att man skall sluta dela ut ekonomipriset. Det drar bara ett löjets skimmer över landet och de andra pristagarna.

Jag har överhuvudtaget blivit alltmera skeptisk till att betrakta ekonomi som vetenskap. Det finns folk som spår i komagar med större träffsäkerhet än ekonomerna uttalar sig om konjunkturerna.

För ett halvår sedan gav landets samlade ekonomkår rådet till samma lands låntagare att för allt i världen inte ta lån med fast ränta. Räntorna skulle ju komma att gå ner. Detta var klart som korvspad.

Idag är det många svensöner som hade varit förbannat glada om de hade låst räntorna för ett halvår sedan.

Om världskonjunkturen säger ekonomerna; "Det kommer  en uppgång, fast den dröjer längre än vi trott". Det har de sagt i ett par års tid nu och till slut får de naturligtvis rätt.

Om hur man skall få igång  ekonomin och komma till rätta med massarbetslösheten har de dock som regel inte mycket att säga.

Jag tycker att man skall sluta dela ut ekonomipriset tills någon kommit på en  ekonomisk-politisk teori som innebär en sådan modifiering av  de marknadsekonomiska modellerna att de tillåter alla att ha ett arbete.

En mindre summa kunde eventuellt också delas ut till den som kan prata om var bankerna och fastighetsklipparna har gjort av alla våra pengar.

                                                       

Överhuvudtaget är det inte särskilt enkelt att slå fast vad som förtjänar etiketten vetenskap. I någon mening är det förstås allt vi vet och alla processer som går ut på att få veta mer. Fast då blir det hela något banalt.

Själv bär jag med mig en ganska ruskig erfarenhet från vetenskapens värld. Givetvis skulle jag läsa sociologi när jag i slutet av 60-talet började på universitetet i Lund. Man ville ju veta hur världen fungerade.

I introduktionskursen ingick en uppsats av den amerikanske sociologen George C. Homans. Hans bidrag till förståelsen av världen handlade om "the cost and reward theory", d.v.s  en teori om att allt vi människor gör kan förklaras med hjälp av en teori om kostnad och belöning, eller kanske straff och belöning.

Homans förklarade att om en person som fiskar i en sjö får fisk, då är sannolikheten högre att han eller hon skall fiska i samma sjö igen än om fiskelyckan är dålig.

Detta är förstås alldeles sant, jag har själv kollat med fiskarena i Skillinge.

Homans teori gör anspråk på att förklara allt. Vi gör det vi gör ,därför att vi på något sätt blir belönade.

Man kommer efterhand underfund med att teorin inte räcker till för att förklara världen.

Varför gör t ex politiker som dom gör. Varför plågar de folket med krispaket på krispaket.  Det är ju möjligt att det är nödvändigt. Men vad får politikerna ut av det  rent personligen. Inte är det så rysligt bra betalt att vara politiker. Inte får de folkets kärlek som belöning.

Ta Anne Wibble! Nu säger hon att hon minsann skall införa flera karensdagar och slopa delpensionen trots att marknaden, för tillfället i alla fall verkar ganska mätt och belåten.

Vad får Wibble för belöning? Njuter hon rentav av att vara sträng mot folket. Inte vet jag. Teorierna räcker liksom inte till för att förklara världen just nu.

Jag har pengarna i madrassen

Publicerad i Arbetet i september i bankkrisens år 1992. Banker går omkull. Staten räddar systemet och spararnas pengar. 

Kan du lita på statens löften?

Frågan ställdes för bara något år sedan i en annonskampanj som skulle locka oss att satsa på privata pensionsförsäkringar? Om jag inte minns fel var det sparbankerna som låg bakom. Fast det kunde ha varit vilken bank som helst.

Budskapet speglade det glada 80-talets stämningar. Staten är inget att hålla i handen. Vill du vara säker på att få någon pension bör du satsa på privat pensionssparande.

De ödesmättade affischerna hade vit text på svart botten och påminde om begravningsannonser. Det vore kul om de satt uppe fortfarande. Det har ju liksom hänt en del i bankvärlden det senaste året.

Först fick staten gå in med ett antal miljarder i Nordbanken för att täcka upp väldiga kreditförluster. Snart nog blev det den nämnda sparbanksrörelsens tur att ställa sig på statens trappa och skrapa med foten. Vem skulle man annars lita på när konkursen hotade?

Vem, om inte staten, skulle trygga småspararnas pengar och de framtida pensionerna? Inte ens Marknaden kom till undsättning i detta trängda läge.

Så ironiskt kan ödet bete sig. Ja faktum är att ödet kan bete sig ännu värre.

I den vevan tog nämligen den samlade borgerligheten chansen att skylla Norbankens och Första Sparbankens

kreditförluster på socialdemokratin. Det hela var i Norbankens fall, menade man, ett ytterligare bevis på att det går åt pipan om samhället äger banker eller företag. Så går det när Stig Malm sitter i styrelsen.

När det gäller Sparbankerna så har de ju inga ägare. De är med Ernst Wigforss formulering en sorts "samhällsföretag utan ägare".

Kreditförlusterna berodde enligt borgerliga agitatorer på att dessa båda banker saknade starka, privata ägare som var lyhörda för Marknadens signaler. Ytterligare en spik i den socialdemokratiska ideologins kista alltså.

Men så i veckan stod Gotabanken och skrapade med foten på statens trappa. Trots starka, privata ägare som lyssnat på Marknadens signaler har de gjort väldiga kreditförluster och större är att vänta.

Vem kan man då lita på när det gäller att säkra småspararnas och pensionärernas pengar, om inte staten?

Inte på de privata ägarna i varje fall. Björn Sprängare, VD för största ägaren Trygg Hansa, deklarerade snabbt att man inte tänkte gå in med kapital för att rädda banken?

Tänk så ödet, eller är det kanske Marknaden, kan bete sig.

Och inte nog med det!

Ett av den borgerliga regeringens stora mål är ju att sälja ut, privatisera, all säljbar samhällsegendom. Men faktum är att den kanske mest påtagliga ägarförändring som hittills genomförts är att man socialiserat Sparbanksgruppen AB. Staten fick nämligen 70 procent av aktiekapitalet i pant för de miljarder man puttade in i sparbanksrörelsen.

Turen att socialiseras kan nu ha kommit till Gotabanken. Det är ju rimligt att staten får någon sorts inflytande som tack för de miljarder man skall gå in med.

När budet om bankernas kreditförluster först nådde oss väcktes förstås frågan vem, om inte de vanliga bankkunderna och skattebetalarna, som skulle få betala för bankdirektörernas sanslösa utsvävningar på Marknaden.

Mer än en bankman, försedd med ett väl tilltaget fallskärmsavtal, försäkrade då att detta icke skulle drabba någon fattig. Icke småspararna, icke pensionsspararna, icke de vanliga bankkunderna.

Lögn och förbannad dikt förstås. Det är alltid småspararna som får betala. Storspararna klarar sig alltid.

Det är bara att studera det s.k. räntegapets utveckling.

För övrigt säger jag bara, håll ut!

Själv litar jag mer på staten än på bankerna.

Men tills vidare, så länge Bildt "hänger i skotet", har jag för säkerhets skull gömt pengarna i madrassen.

Det ljusnar vid horisonten

Publicerad i januari 1993, innan vi blivit medlemmar i EU och innan Öresundsbron byggts. 

Jag tycker mig se att det ljusnar vid horisonten.Vinterstormarna har blåst in nytt syremättat, saltrikt vatten i Östersjön. Snart leker livet igen för torsken.

Socialdemokraterna har punktat upp sina krav inför EG-förhandlingarna. Carl Bildt, statsministern säger att "detta är ett bra dokument". Kanske är han och Per Westerberg beredda att ge upp den scoutmoral som hittills väglett dem och som går ut på att Sverige alltid skall vara redo till anpassning.

I USA har Bill Clinton, enligt uppgifter i den stockholmska lokalpressen, bestämt sig för att föra den tredje vägens politik, en amerikansk perestrojka mitt emellan marknadsekonomi och planhushållning.

Det finns hopp för torsken och för världen.

                                              

Vinterstormarna har kommit som en påminnelse om vilka krafter som egentligen bestämmer. En av stormbyarna fattade tag i mitt garagetak och kastade det långt ut på åkern.

Men för östersjötorsken var stormarna räddningen. Den kan inte föröka sig om salthalten är lägre än tolv promille och det måste blåsa ordentligt med jämna mellanrum för att salthalten i Östersjön skall hålla sig på torskens fortplantningsnivå.

- Sorgligt nog känner inte torsken till detta, konstaterade torskforskaren Lars Westin i en kommentar till problemet.

Han syftade väl på att torsken försöker fortplanta sig också i vatten där salthalten är för låg. Men detta måste ju inte bero på att torsken är okunnig om den låga salthaltens följder. Torskarna tycker kanske som en del däggdjur att det är roligt att fortplanta sig.

Som tur är känner torsken däremot näppeligen till att vår glädje över den ökade salthalten mest beror på att vi har för avsikt att fånga torsken och äta upp den.

                                            

Torskfisket kan se fram emot bättre tider. Fast det dröjer några år.

Möjligen kommer också brodebatten i ett något annat läge nu. Det har ju ibland hävdats att det minskade torskbeståndet skulle ha med den kommande Öresundsbron att göra. Problemet med den argumentationen har i någon mån varit att bron inte funnits och att saltvatteninströmningen ändå varit för låg. Fast nu stod ju inte bron där när det stormade in vatten heller så ingen vet ju vad som skulle ha hänt om den verkligen stått där.

Klart är att det finns miljöproblem som inte beror på bron eftersom denna inte finns. Men man kan inte riktigt säkert veta om de ändå inte egentligen skulle kunna bero på bron om den hade funnits. Det är sånt som gör det så svårt att ta ställning.                                            

Det är ungefär på samma sätt med EG.

Vi har en massa problem här i landet. Massarbetslöshet, privatiseringar, sociala nedskärningar, bankfiffel. Folk tänker depressiva tankar. Ibland får man intrycket att allt elände beror på EG. Trots att vi inte är med i EG.

I själva verket är det kanske bara en politisk stormvind som krävs. En vind som sopar undan moderaterna från taburetterna och vädrar ut nyliberalismen ur kanslihuset. En förändring som höjer syre- och salthalten i landet så att den ekonomiska fortplantningen, det kallas tillväxt, kan komma igång.

Rimligtvis kan vårt elände inte bero på EG eftersom vi inte är medlemmar. Men problemet är förstås att man inte så noga kan veta om inte eländet hade kunnat bero på EG, om vi verkligen vore medlemmar. Det är därför socialdemokraterna vill ställa hårda krav i EG-förhandlingarna.

                                                    

Ibland tänker jag att det är med många av landets företagare som med torsken. Sorgligt nog känner de inte till sina egna fortplantningsvillkor. Därför röstar de på högern.

I själva verket gynnas också dom av välfärdspolitiken.

Men som sagt det finns klara tecken på att allt ljusnar.