Är den nya välfärden rättvisemärkt?

 
Publicerad i Efter Arbetet den 13 mars 2009

Jag var inne på Jysk i Simrishamn häromdan för att få tag i en ny bäddmadrass till gästrummet. På väg ut studsade jag till framför en skylt som berättade om företagets rättvisemärkta produkter.
Jysk säljer handdukar gjorda av rättvisemärkt bomull. Det är bra. Det innebär, stod det på skylten, att ”världens fattigaste bönder kan få rättvist betalt”.
Hur tänker de nu, tänkte jag? Får bönderna verkligen rättvist betalt? Lite mer betalt, ja, men rättvist?
Jag handlar allt oftare och allt mer rättvisemärkt. Det gör utsugningen mera uthärdlig och driver i alla fall på i rätt riktning. De fattigaste förblir fattigast men får ”rättvisa” löner. Allting är relativt. Relativast av allt är den helt fria marknaden.

Jysk är ett företag som gärna håller fram sin höga etiska standard. Jag läser på deras hemsida att de inte accepterar att änder och gäss plockas levande. De plockas alltså döda.

Hur var det nu han sa om kräftorna Salig Dumbom? ”Nej, ingen dör så grymt som dessa ty de dö levande?” Nåja, jag skall inte hyckla, jag åt ankbröst förra fredagen. Det är klart man skall ta vara på dunet.
Jysk är också emot barnarbete och vill, för att rädda de hotade regnskogarna, som de skriver, ”anstränga sig för att endast köpa FSC-certifierade trädgårdsmöbler”. Man måste vara glad för att de just ”anstränger sig”. Kan man begära mer på en svåröverskådlig global marknad?

                                              

I den nya gränsöverskridande marknadsekonomin har vi alltmer tvingats förlita oss på konsumentmakten. Man får försöka välja bort de onyttiga, orättvisa, miljö- och klimatfarliga produkterna och de, mot djuren, plågsamma metoderna.
Politiken har abdikerat eller trängts bort och facket är förbjudet eller tillplattat. Återstår ofta att använda sin valfrihet och att försöka hålla koll på märkningen. Det är inte få märken och certifieringsorganisationer man måste hålla reda på.
Någon säker metod är det inte. För någon vecka sedan läste jag i en artikel att ”allt från vatten till talk” säljs med falsk etikett. Fuskvaror blandas med äkta. Frukt och grönsaker som besprutats med otillåtna bekämpningsmedel smugglas från Kina till Europa av ukrainsk maffia.

Konsumentmakten sitter i högsätet i valfrihetens rike. Men vill konsumenterna sitta där? Det är tveksamt. Det finns studier som Livsmedelsverket har och som visar att vi helst vill slippa välja. Ja, i onödan alltså.

Vi vill att politikerna, företagen och facket skall ha fixat problemen vid källan så att säga. Produkter som är dåliga skall inte nå marknaden. Konsumenterna har ju så mycket annat att tänka på och att välja mellan, PPM-fonder och leverantörer av digitala signaler t ex, så varför måste de också hålla koll på om det de köper är livsfarligt eller orättvist.
Det är ganska lätt att inse att politiken inte kan klara allt, utan måste ta hjälp av konsumenterna, när det gäller produkter som köps och säljs och skickas kors och tvärs över hela världen.

                                                      

Politiken retirerar också där det är fullständigt onödigt. Valfrihetsmodeller ersätter i rask takt den svenska modellen också inom skola, vård och omsorg. Investmentbolag, vinstintressen och reklam gör sitt intyg. 2009 kräver socialdemokraterna certifiering av vårdföretag för att hjälpa oss orientera på den nya välfärdsmarknaden.

I framtiden kan politiker, högeralliansen i Region Skåne gör det redan, bemöta medborgarnas kritik med att: ”Vi handlar bara upp; prata med leverantören”… eller…”Jaha, men du har ju själv fått välja”.
Själva affärsidén är inte vårdval för medborgarna. Det är bara en kuliss. Alltihop är just en affärsidé. De nya investmentbolagsägda skol- och vårdföretagen skickar redan vinsterna till skatteparadisen.

Stockholm leder den här utvecklingen. Där svämmar sedan länge skolreklamen över.
Hur mycket kostar den, undrar jag var gång jag stöter på den? Hur många lärartimmar försvann med den reklamskylten?
Förra hösten försökte Stockholms kommuns egna skolor sälja sig med hjälp av en krokodil. Jag begrep aldrig hur PR-byrån tänkt.

Häromdan såg jag reklam för Nacka Gymnasium som lät så här: ”Eleverna på Nacka gymnasium ger sina lärare bästa betyg: Ett glödande engagemang som ger ett skinande resultat”. Det är så nära skurpulverreklam man kan komma. Välj sedan skola om du kan.

Mama Mia är ett stort vårdföretag. I tunnelbanereklamen är budskapet att här finns ”allt under ett tak… mödravård, barnhälsovård, ultraljud”… och… ”Shop”.
Shoppa hälsa! Det är framtidens melodi. Men kolla märkningen så att det är rättvist och inte livsfarligt.

Snart är det äldrevårdens tur på bred front. Då skall ni få se på grötreklam. Här finns stora pengar att tjäna. Det blir många käcka slogans som vänder sig till riktigt gamla, multisjuka och dementa.

Du hänger väl med till den nya välfärdens förlovade land? Rättvisemärkt är det inte, det kan jag lova.

"Det här ska ni inte basunera ut"

Publicerad i Efter Arbetet 7 mars 2009

Christer Wallin är moderatpolitiker i Lund. Han toppade kommunlistan i valet 2006 och sitter nu i kommunstyrelsen. Wallin är öppenhjärtig. I en intervju i Sydsvenskan den 28 augusti valåret sa han att han tyckte att det var 

Wallin är öppenhjärtig. I en intervju i Sydsvenskan den 28 augusti valåret sa han att han tyckte att det var ”ett problem att vi i Sverige inte har en låglönesektor”.
Han utvecklade vad slags jobb det handlade om så här.

”Ja, nu har vi ju inte så mycket pooler i detta landet, men annars den typen av låglöneyrken där man gör rent poolen eller packar kassarna på Wal Mart”.

Reportern undrade vad Wallin tänkt sig för löner för dessa hushållsnära tjänster?

”Varför inte 10 000 i månaden”, resonerade han. ”För säg då att det är någon som erbjuder mig 10 000 för detta arbete istället. Är det då en kommunal sak att säga; Nej det klarar inte våra medlemmar att leva på?”

Förmodligen menade han att Kommunalarbetarförbundet inte bör lägga sig i den fria lönebildningen.

Christer Wallin stack ut i valrörelsen. Han hade inte greppat det där med moderaterna som ”Det Nya Arbetarepartiet” och att han skulle triangulera.

Triangulering innebär enligt statsvetaren Tommy Möller att, ”i centrala frågor - där den egna politiken är mindre uppskattad än motståndarens - närma sig motståndaren och inta en ’tredje ståndpunkt’. Vill man inte krångla till det kan man istället säga att man säger en sak och gör en annan.

Min teori om Christer Wallins uppriktighet är att han lämnade den moderata valarbetarutbildningen när de klarat av målsättningarna. Han missade helt taktiklektionen och hörde aldrig när kursledaren avslutade mållektionen med: ”Men för fan, det här ska ni inte basunera ut på gator och torg!”

Högeralliansen gjorde vad den lovat och attackerade ”bidrags-Sverige”, A-kassan och sjukförsäkringen. För pengarna som blev över sänktes skatterna riktigt ordentligt för höginkomsttagarna och särskilda bidrag införde för poolrensning, så kallade avdrag för hushållsnära tjänster.

Sen blev det jättekris.

De som vill ser nu sambanden även om de aldrig hört talas om Christer Wallin. Det är lägre arbetarlöner som är målet.

Och häromdan berättade IF Metalls ordförande Stefan Löfwén att förbundet gjort en historisk krisuppgörelse, som innebär att arbetstid och därmed löner lokalt kan sänkas med 20 procent för att rädda jobben. Samtidigt aviserar storbolagen, Volvo är bara ett av dem, kraftigt höjda bonusar för direktörsskiktet.

Det är på ett sätt inte svårt att förstå varför IF Metall gått med på uppgörelsen. Det handlar om att var fjärde medlem snart kan gå arbetslös och då tvingas leva på ungefär hälften av den lön de haft.

80 procent är bättre. Men vem är det som skall köpa bilar, byggvaror, böcker och fläskfilé när arbetarna inte längre har råd?”

                                               

Vad innebär det egentligen att det är kris?

Håller kanske alla pengar på att ta slut?
När Maud Olofsson skall förklara varför hon för sitt liv inte vill att staten skall satsa på bilindustrin svarar hon så här:
”Vi har inte som affärsidé att äga fordonsindustri och ska inte riskera skattebetalarnas pengar… ”Väljarna valde mig för att de vill ha förskollärare, poliser och sjuksköterskor – inte för att köpa bilfabriker”.
Finansminister Anders Borg är mera kryptisk, men svarar på liknande sätt: ”Det är dumt att bränna det krut vi samlat i ladorna”.                                                                

Nu måste jag reda ut begreppen. Det är inte så att staten har en viss mängd pengar som är skattebetalarnas och som ligger i en skattkista på finansdepartementet.

Skattebetalarnas pengar finns inte. De skapas hela tiden. I bästa fall. Eller så skapas de inte, därför att folk och företag tappat sugen.

När finansministern gör sin budget kalkylerar han med pengar som ännu inte finns. Han räknar med att få in ett visst antal skattemiljarder och prognosen bygger på antaganden om hur löner, konsumtion och investeringar skall utvecklas, gissningar om vad som skall hända bland annat med människors framtidstro.

Ekonomi är processer och psykologi. Tar man trygghet och löner ifrån folk och sen inte heller bekämpar krisen när den slår till, då blir det inte så mycket skattepengar att använda till förskollärare, poliser och sjuksköterskor.

Krisen innebär att marknaden har kollapsat och att väldiga resurser i form av arbetskraft och kapital ställs åt sidan för att inte användas. Det är bara politiken som kan återskapa framtidstron.

Ernst Wigforss, finansminister och socialdemokratins främste idépolitiker, skrev 1932 den berömda valpamfletten ”Har vi råd att arbeta”. Det är en lysande uppgörelse med den tidens ekonomiska dårskap.
Den fungerar bra nu också.

”Kan någonting bättre svara mot hela samhällets intresse än att låta det allmänna sätta igång arbeten, då de enskilda företagarna inskränker sin verksamhet och inte anser det lönande att anställa arbetskraft i samma utsträckning som förut? Sunda förnuftet synes svara nej, och socialdemokraterna har inte åberopat någon högre auktoritet än detta sunda förnuft, då de yrkat på en betydande utökning av det allmännas arbeten för att minska arbetslösheten och motverka följderna av den ekonomiska krisen.

Men mot förslagen att på detta sätt bereda arbete åt de arbetslösa sätter de borgerliga partierna sitt krav på sparsamhet i det allmännas utgifter.
Det finns inget folk med sitt sunda förnuft i behåll, som i längden kan slå sig till ro med en ekonomisk visdom av detta dårhusmässiga slag. Om inkomsterna sjunker, om fattigdomen ökas, beror det uppenbart på att vi inte arbetar lika mycket som förut, att vi inte håller den produktiva verksamheten i gång, och den första uppgiften måste därför bli att åter öka arbetstillfällena och utvidga produktionen. Om detta verkligen skulle råka i strid med kravet på sparsamhet, så får sparsamheten vika för den mycket mera påtagliga nödvändigheten att arbeta.”