Vad händer med folkrörelsen efter döden?

Publicerad i Efter Arbetet i september 2005

Klas Gustavsson heter en yngre, socialdemokratisk intellektuell. För två år sedan kom denne Gustavsson ut med en bok med titeln ”Socialismens liv efter döden”. En på samma gång sorglig och uppmuntrande titel.

I år, närmare bestämt den 1 april i år, hörde jag samme Gustavsson tala om ”Axel Danielsson, socialdemokratin och framtiden” på ett seminarium i Jönköping.

Något aprilskämt var det inte, utan på fullaste allvar.

Peter Persson, kommunstyrelseordförande och kommunalråd i Jönköping, hade önskat sig ett seminarium om Axel Danielsson i present på sin 50-årsdag. Ganska originellt, men förmodligen nyttigare än rökt whisky.

Axel Danielsson grundade tidningen Arbetet i Malmö och skrev det första socialdemokratiska partiprogrammet, som ville omdana hela samhället. Persson var en gång pappersarbetare på Nymölla bruk och radikal SSU-are i Bromölla. Tiden går.

Gustavsson tog på seminariet sats i Danielssons pionjärarbete och den tyske sociologen Max Webers tankar. Weber var jämngammal med Danielsson.

Max Weber oroade sig redan då, för runt 100 år sedan, för politikens professionalisering. Politik höll på att bli ett yrke och medlemmarna, skrev han, ”går från att vara herrar till att vara tjänare åt ledarna i partiapparaten”.

Man kan misstänka att Weber fått vatten på sin kvarn om han levt idag.

Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, konstaterade i en rapport för några år sedan att de politiska partierna förlorat 30 000 medlemmar per år under 90-talet och slog fast att om det fortsatte så skulle de vara helt utplånade ungefär 2012.

Så kan man förstås inte behandla en trend, men i alla fall.

Kommundemokratiutredningen, i vilken kuriöst nog nämnde Peter Persson var ordentligt inblandad, konstaterade att antalet kommunala förtroendeuppdrag minskat från 187 000 till 68 000 från 1964 till 1999.

Den enda grupp som växer inom politiken, hävdar Klas Gustavsson - så vitt jag kan se har han rätt - är de politiska tjänstemännen, alltså byråkratin i alla dess olika skepnader. Sakkunniga, pressekreterare, handläggare, assistenter, talskrivare, ombudsmän, politiska sekreterare och allt vad de nu heter.

”Socialdemokratin är idag inte längre ett folkrörelseparti, utan en professionell partiapparat”, sa den provokative Gustavsson till de församlade heltidspolitikerna och tillade; ”Detta är en sociologisk analys och inte en konspirationsteori”.

Själv blev jag orolig, det måste medges, när jag läste partistyrelsens svar på motionerna till årets kongress. Dessa bör väl spegla ett oberoende socialdemokratiskt tänkande om framtiden. Men där hänvisas ideligen till dåliga kompromisser i EU:s ministerråd eller till statliga utredningar.

En motion om regionalt självstyre avslås med hänvisning till att moderaten Mats Svegfors utreder frågan.

Nu tror jag kanske ändå inte att man skall vara alltför orolig för rörelsens framtid.

Max Weber gjorde ju sina dystra iakttagelser om politikens professionalisering för ett sekel sedan. Redan 1893 skrev Axel Danielsson uppgivet, i en av sina Brandsyner, om partivänner som ”drack gök och spelade priffe”, men överlät åt sådana som honom själv att ordna fram det nya samhället. Och då hade ju folkrörelsernas storhetstid ännu inte ens börjat.

1954 höll Gustaf Möller ett tal hos Lunds arbetarekommun, där han funderade högt över frågan, om det inte vore nyttigt med en paus i regerandet, så att det blev möjligt ”att hålla lycksökare från sig”. Men det gick ju ganska bra ändå på 50-, 60- och 70-talen.

Det kanske är den självkritiska debatten som håller partiet levande.

 

Det Klas Gustavsson säger om politikens villkor 2005 bör tas på allvar. Och det han säger är, att det inte är medlemmarna som lämnat de politiska partierna, det är partierna som lämnat medlemmarna.

Teckning Jan Stjernkvist

Faktum är att medlemmar på sätt och vis blivit onödiga. Vill man ha reda på vad folk ute i den omtalade verkligheten tycker, behöver man inte fråga medlemmarna. Förr i tiden var de länken till arbetsplatserna eller bostadsområdet. Idag låter man Sifo eller Temo pejla stämningarna.

Ta en modern partikongress, en partistämma i centerpartiet eller ett landsmöte i folkpartiet.

Där förs förvisso än idag riktiga diskussioner och beslut fattas - det är himmelsvid skillnad på en socialdemokratisk kongress och ett meningslöst amerikanskt partikonvent - men dessa partimöten har alltmer fått karaktären av underhållning för medierna.

Det som hänt med moderaterna det senaste året är ett tydligt belägg för tesen om partimedlemmens minskade betydelse. Låt vara att den stora omsvängningen mest är att betrakta som en fasadrenovering. Inte desto mindre är den ganska ordentlig och i mycket hög grad en mans verk. Inte Fredrik Reinfeldts, inte en förtroendevalds, utan en tjänstemans, Anders E Borgs.

Anders E Borg värvades från Sveriges Riksbank. Han är en trevlig prick, slängd i käften och med en hårpiska, som låter en ana en ny sorts moderat..

Jag träffade honom första gången i Falun på ett annat seminarium. Sedan dess skickar Borg alla sina nyhetsbrev till mig. Det är bra. Det håller mig underrättad om hur den moderna, svenska högern tänker.

Den moderata politikomläggningen har gått i ett rasande tempo. Ståndpunkter som torgförts med pukor och trumpeter den ena veckan har övergivits i nästa. Vare sig medlemmar eller aktiva politiker har hunnit med i svängarna.

På moderatstämman kan man tro att det knöts nävar i ombudens fickor. Och så länge partiet har medvind får de nog stanna där. Men om det blir valförlust… 

I ett av dessa brev som Borg skickat, var han väldigt upprörd över en artikel på DN Debatt av LO-ekonomen Dan Andersson och några av dennes kolleger.

Deras kritik av moderaternas politik, skriver Borg indignerat, ”baseras på en flera månader gammal rapport.”

Ja, hur kunde de vara så fräcka, att de utgick från att så gamla moderata förslag fortfarande skulle vara aktuella.

Till sist en liten söt fabel. ( Fast det kallas kanske inte fabel när en bonde är inblandad? )

Jag har fått den av vänsterpartiets gruppledare i riksdagen Lars Bäckström. Den mannen har det inte lätt.

Så här är historien.

Räven kom en dag till bonden.

- Käre bonde, jag har på gamla dar blivit vegetarian och åtar mig gärna att vakta hönshuset åt dig.

Vad bonden svarade skall man själv fundera ut.

Detta apropå det nya arbetarpartiet moderaterna och valet som väntar.

Sista Röde Orm i Arbetet

I kväll måste bitterheten sväljas ner!

Publicerades i det sista numret av Arbetet den 30 september 2000

Malört är bitter. Den är ingen av mina favoriter.
Men denna lördagafton, Arbetets sista, kommer jag att fylla spetsglaset med den lite mindre bittra strandmalörten. Och sväja ner den.
Jag städar av skrivbordet. På väggen mitt emot mig hänger Bruno Hoppes målning av Axel Danielsson. Ser han inte ännu lite bistrare ut än vanligt?
Kanske hamnar tavlan tillsammans med Danielssons gamla klocka i någon ödslig Folkets Hus-sal här i Malmö eller i en skrubb på Arbetarrörelsens museum.

På LO-kongressen för några veckor sen träffade jag LO-ekonomen P O Edin utanför Folkets Hus i Stockholm.
”Hade ni satt Arbetet i konkurs i våras, då hade Schibsted och LO kanske varit beredda att gå in”, sa han, ”gick aldrig den signalen fram?”.
Det gjorde den inte. Kanske därför att den klingade alltför falskt.
Det borde ju vara fackföreningsrörelsen främmande att driva ett cyniskt spel med en tidning, där man offrar såväl de anställdas avtalade trygghet som sina egna ideal.
Nej, det var knappt att jag trodde mina öron.

Kapitalismen är krass. I LO-borgen i Stockholm borde man bekämpa krassheten. Istället tycks man ta efter. Det gäller också sedan något decennium hur tidningar skall hanteras.
Om inte MTG eller Schibsted tror på Arbetet, då tror inte Wanja Lundby-Wedin heller på Arbetet.
År 2000 dömer LO ut den sortens publicister, utan vilka fackföreningsrörelsen aldrig skulle ha funnits, som oprofessionella. De vet ju inte hur man tjänar pengar på tidningar.
Fast jag tror för min del att tidningarnas problem bottnar i att ägarna alltsedan A-pressfiaskot lyssnat alltför lite på sina publicister.Och för all del, svårigheterna att få ekonomi i projekten beror säkert till en del på att man framhärdar i att ge ut socialdemokratiska tidningar. Sådana har bara tidvis och undantagsvis varit riktigt bra affärer.

Annonsörerna gillar inte socialdemokratiska tidningar. Tidningskapitalisterna – LO kallar dem industrialister, Anders Sundström kallar dem tidningsmakare – är heller inte begeistrade.
Vill man tjäna pengar på tidningar, då måste man kanske ge upp idéerna. Har vi råd med socialdemokratin?

Det strömmar in brev, e-post och blommor från läsarna.
Jag läser. Arbetet är mer än en tidning. En stämning. Ett kitt i den stora folkrörelsen.
Vad händer nu? Har man råd att avstå från detta kitt?
"Aldrig någonsin kommer jag att kunna förverkliga min stora dröm, att få skriva i Arbetet”, skriver Kristin Linderoth från SSU. Det är faktiskt också en aspekt på saken. Socialdemokratin och vänstern överhuvudtaget har förlorat en av sina viktigaste folkhögskolor.
Ingen är likgitig. En och annan dansar av glädje på vår grav.
Äntligen är sosseblaskan utslagen.
”Hur många presstödsmiljoner har skattebetalarna gött er med egentligen”, frågar ”oberoende liberal”.

Det har kommit flera gåvobrev. Ett från Cancerfonden.
”Till minnet av tidningen Arbetet har cancerfonden mottagit bidrag från Inger. Farväl till tidningen Arbetet. Mörkret sänker sig."
En(?) av våra prenumeranter i Munchen, Bayern, har också hört av sig.
”Då jag är i Sverige den 28 september till den 8 oktober ber jag er avbeställa prenumerationen under denna tid. Hälsningar Lena."
Hon har ett PS också. ”Hoppas att ni har pengar att skicka hem Roger Gotfridsson från Sydney.”
Jodå, Lena, de pengarna är redan utlagda. Vi har bestämt oss för att trots allt ta hem Gotfridsson. Även om han inte längre har någon Arbetet att skriva i.

Andra brev och telefonsamtal kommer från Malmö arbetarekommun och det socialdemokratiska partidistriktet, och från ledsna socialdemokratiska partiarbetare och fackligt aktiva i Malmö med omnejd. Från organisationer och enskilda som ställt upp de senaste veckorna för Arbetet. På arbetstid och fritid. De drabbas nu också, och detta helt orättvist, av läsarnas vrede över att Arbetet inte kunde räddas. De är ju också partiet och fackföreningsrörelsen. Ja, i synnerhet de.
Ja, allt är väldigt sorgligt.
Den här historien har nog inga vinnare, annat än i de politiska motståndarlägren.

P O Edin, LO-ekonomen, hade också en annan teori när jag träffade honom. Han ansåg att Göran Persson gjort ett misstag, när han trodde sig kunna få in LO som ägare i Arbetet genom att pressa LO offentligt, bland annat i 1 maj-talet i Malmö.
Detta är förstås bara ett ovanligt tydligt fall av den obotfärdiges förhinder.
Göran Persson hade försökt länge genom att använda den interna, tysta metoden. Men utan något som helst resultat.
Göran Persson har engagerat sig hårt för att rädda Arbetet. När räddningsgruppen ledd av Anders Sundström gav upp, vägrade Persson göra det.
Men Han Som Bestämmer bestämmer inte allt. Om nu någon trodde det. Det skall han naturligtvis heller inte göra.
I det här specifika fallet har jag dock anledning att beklaga det.

Jag ber att få tacka för att jag fått uppta några stunder av Er dyrbara tid.
Vi ses kanske trots allt igen.
Men nu tar jag en malört.
Bitterhet duger bara till en sak, att sväljas ner.