Publicerad i Arbetet i september i bankkrisens år 1992. Banker går omkull. Staten räddar systemet och spararnas pengar.
Kan du lita på statens löften?
Frågan ställdes för bara något år
sedan i en annonskampanj som skulle locka oss att satsa på privata
pensionsförsäkringar? Om jag inte minns fel var det sparbankerna
som låg bakom. Fast det kunde ha varit vilken bank som helst.
Budskapet speglade det glada 80-talets
stämningar. Staten är inget att hålla i handen. Vill du vara
säker på att få någon pension bör du satsa på privat
pensionssparande.
De ödesmättade affischerna hade vit
text på svart botten och påminde om begravningsannonser. Det vore
kul om de satt uppe fortfarande. Det har ju liksom hänt en del i
bankvärlden det senaste året.
Först fick staten gå in med ett antal
miljarder i Nordbanken för att täcka upp väldiga kreditförluster.
Snart nog blev det den nämnda sparbanksrörelsens tur att ställa
sig på statens trappa och skrapa med foten. Vem skulle man annars
lita på när konkursen hotade?
Vem, om inte staten, skulle trygga
småspararnas pengar och de framtida pensionerna? Inte ens Marknaden
kom till undsättning i detta trängda läge.
Så ironiskt kan ödet bete sig. Ja
faktum är att ödet kan bete sig ännu värre.
I den vevan tog nämligen den samlade
borgerligheten chansen att skylla Norbankens och Första
Sparbankens
kreditförluster på socialdemokratin.
Det hela var i Norbankens fall, menade man, ett ytterligare bevis på
att det går åt pipan om samhället äger banker eller företag. Så
går det när Stig Malm sitter i styrelsen.
När det gäller Sparbankerna så har
de ju inga ägare. De är med Ernst Wigforss formulering en sorts
"samhällsföretag utan ägare".
Kreditförlusterna berodde enligt
borgerliga agitatorer på att dessa båda banker saknade starka,
privata ägare som var lyhörda för Marknadens signaler. Ytterligare
en spik i den socialdemokratiska ideologins kista alltså.
Men så i veckan stod Gotabanken och
skrapade med foten på statens trappa. Trots starka, privata ägare
som lyssnat på Marknadens signaler har de gjort väldiga
kreditförluster och större är att vänta.
Vem kan man då lita på när det
gäller att säkra småspararnas och pensionärernas pengar, om inte
staten?
Inte på de privata ägarna i varje
fall. Björn Sprängare, VD för största ägaren Trygg Hansa,
deklarerade snabbt att man inte tänkte gå in med kapital för att
rädda banken?
Tänk så ödet, eller är det kanske
Marknaden, kan bete sig.
Och inte nog med det!
Ett av den borgerliga regeringens stora
mål är ju att sälja ut, privatisera, all säljbar samhällsegendom.
Men faktum är att den kanske mest påtagliga ägarförändring som
hittills genomförts är att man socialiserat Sparbanksgruppen AB.
Staten fick nämligen 70 procent av aktiekapitalet i pant för de
miljarder man puttade in i sparbanksrörelsen.
Turen att socialiseras kan nu ha kommit
till Gotabanken. Det är ju rimligt att staten får någon sorts
inflytande som tack för de miljarder man skall gå in med.
När budet om bankernas kreditförluster
först nådde oss väcktes förstås frågan vem, om inte de vanliga
bankkunderna och skattebetalarna, som skulle få betala för
bankdirektörernas sanslösa utsvävningar på Marknaden.
Mer än en bankman, försedd med ett
väl tilltaget fallskärmsavtal, försäkrade då att detta icke
skulle drabba någon fattig. Icke småspararna, icke
pensionsspararna, icke de vanliga bankkunderna.
Lögn och förbannad dikt förstås.
Det är alltid småspararna som får betala. Storspararna klarar sig
alltid.
Det är bara att studera det s.k.
räntegapets utveckling.
För övrigt säger jag bara, håll ut!
Själv litar jag mer på staten än på
bankerna.
Men tills vidare, så länge Bildt
"hänger i skotet", har jag för säkerhets skull gömt
pengarna i madrassen.
