För tjugo år sedan, vid juletid 1998, publicerades denna Röde Orm i Arbetet. Det hade utkommit en bok som tog sig an existentiella frågor om globaliseringen och nationalstaten, och vad nätet och nätverkssamhället skulle bära med sig.
Så här under julhelgen och inför årsskiftet brukar
jag fundera över tillvarons rörelseriktning. Vadan och varthän?
Man kan ta böcker till hjälp.
I
en bok med titeln Efter Sverige - från
nationalstat till nätverkssamhälle reses förmodligen några av den nutida existensens
relevanta frågor. Den är enligt baksidestexten författad av ”en av Europas
ledande konsulter inom omvärldsbevakning och framtidsstrategi”.
Ingen
blygsamhet här inte. Bengt Wahlström heter han.
I
boken som utkommit i serien Bättre
ledarskap på Liber Ekonomi besvaras bland annat följande frågor.
”Vad
händer med nationalstaten i en värld som utvecklas med en svindlande
digitalhastighet och där vinnaren tar allt i den globala kapplöpningen?”
Det
är ingen liten fråga. Till den kan läggas några ännu mera jordnära.
”När
blir virtuella vänner vardagsverklighet?”
”Kan
man tänka sig kroppsnära datorer?”
”Kan
man överleva som underleverantör utan att finnas på nätet?”
Svaret
på den sista frågan är definitivt ja. Mina lokale ålleverantör finns inte på
nätet. Han reder sig ändå.
Det
är annars ganska konstiga frågor och en konstig bok.
Vad
menas med ”svindlande digitalhastighet”? Att det går väldigt fort? Men varför
inte skriva det då?
Och
vad menas med virtuella vänner?
Detta
har jag grubblat mycket över. Framtiden förväntas ju, av dem som ägnar sig åt
framtidsbevakning, bli väldigt mycket virtuell.
Jag
slår upp ordet i min digitala ordbok.
Det
kommer av latinets virtus som betyder kraft eller förtjänst.
Och
virtuell betyder närmast skenbart existerande, en bild som uppstår vid vissa
typer av optisk avbildning men inte kan uppfångas på en skärm.
Vilket
verkar stämma in rätt bra på framtiden överhuvudtaget.
Men
virtuella vänner?
I en annan, pappersbaserad, ordbok föreslår
man att det virtuella endera ”är någonting som enbart kan antas finnas”, men
vars existens, som jag tolkar det, inte kan bekräftas. Eller att det är
någonting som ter sig ”som om det vore annorstädes än det är”.
Framtidsstrategen
Wahlström skriver i sin introduktion att denna bok för moderna ledare är tänkt
för tre sorters läsare.
Den
traditionelle läsaren, blädderläsaren och den virtuelle läsaren. Den sista
kategorin, enligt Wahlström, en läsare som ”använder pappersbaserad information främst som en utgångspunkt för vidare studier på Internet”.
Jag
definierar mig med digitalhastighet som en blädderläsare.
Boken
framstår efter en stunds bläddrande mest som bludder.
Som
en sorts virtuellt snömos kanske.
Wahlström
behandlar alltså också han den omdiskuterade globaliseringen.
Med
hjälp av en annan omvärldsbevakare, engelsmannen Anthony McGrew, gör han ett
schema för hur man kan förhålla sig till globaliseringen.
Vi
har alltså superglobalisterna, skeptikerna och transformationalisterna.
Superglobalisterna
menar att dagens globalisering innebär en ny epok i mänsklighetens historia och
förutspår nationalstatens undergång.
Skeptikerna anser däremot att det egentligen inte har hänt någonting särskilt som inte
har hänt förut, medan transformationalisterna väljer att kompromissa och hävdar
att globaliseringen i varje fall omdefinierar nationalstatens uppgifter.
Som
exempel på superglobalist nämns den supertöntige professorn Anders Åslund.
”Vilka
socialistiska excesser som helst kan inte längre tillåtas, utan frihet och sunt
förnuft måste oftare än tidigare segra över socialister och byråkrater”,
sammanfattar han den nya eran. I Ryssland, där Åslund fungerat som förnuftets
röst, är segern så total att den totala kollapsen när som helst kan vara ett
faktum.
Som
exempel på skeptiker framhålls författarna till Globaliseringsfällan, Hans-Peter Martin och Harald Schuman. De
skulle alltså, om jag förstått schemat rätt, representera den uppfattningen att
”dagens globalisering” egentligen inte är någonting nytt.
Wahlström
kan därmed omöjligen ha läst Globaliseringsfällan.
Själv
känner jag mig som en transformationalist.
Jag
tror alltså att det har hänt något.
I
förhållande till påståendet om den digitala och virtuella revolutionens
betydelse för samhällsutvecklingen är jag dock närmast skeptiker.
Jag
tror att säkerhetständstickan, telefonen eller frysboxen alla innebar större
revolutioner för mänskligheten än datorn.
I
jul har jag som vanligt haft den inre kretsen av mitt globala nätverk på besök.
Julen
är traditioner. Den tillgodoser vårt behov av trygghet, tröghet om ni vill, i
en föränderlig värld.
Allt
upprepas enligt ett exakt mönster och enligt noggrant nedskrivna recept.
Alla
sinnesorganen, inte minst smaklökarna, skall reagera igenkännande.
Förnyelse
måste noga övervägas och ske i mycket små steg.
I
år serverade jag således för första gången en julsnaps baserad på fläderblomma
och citronskal.
Den
togs emellertid emot väl.
Och
minsann, tro det om ni vill, framåt aftonen - efter sill, småvarmt,
risgrynsgröt och julesnaps - var det nästan som om mina vänner blev virtuella. Ja,
det föreföll rent av som om de vore annorstädes än de var.
