Centerpartiet snabbavvecklas?

Publicerad 27 februari 2009 i Efter Arbetet

Centerpartiet hade sina stora framgångar på 70-talet. Partiet surfade fram på den gröna vågen, när folk drömde sig tillbaka till det småskaliga bondesamhälle, där så många hade sina rötter eller helt nyligen hade lämnat för att bosätta sig i miljonprogrammets förortsområden.

Centerpartiet var stort, i mitten och med ett ungdomsförbund, CUF, befolkat av Åsa-Nisse-marxister som Olof Johansson och Börje Hörnlund. Och vissångaren Bernt Staf, som var något av den unga centerrörelsens hovsångare.

Han skrev melodier som ”Familjelycka”, som passade ”lika bra för snälla som för dumma”. En bonderomantisk, lättrimmad visa om att leka ”lustgård med en kvinna som är mogen” och att så sin ”havre i en fåra efter plogen”.
Staf var antiimperialist och kallade sig själv för ”centerkommunist”, vilket får en att tänka på Gösta Ekmans monolog från revyn ”Glaset i örat” om ”Centerextremisten”, han som var så ”in i helvete mycket i mitten”.

Det var då det. I folkomröstningen om kärnkraften 1980 stod centerpartiet bakom Linje 3 som ville snabbavveckla kärnkraften. Det blev inget av med det, men det blev snabbavveckling av centerrörelsen.

Kvar finns nu bara Stureplanscentern, ännu ett högerparti.

Hur gick det egentligen till när folkrörelsen centern avvecklades?

Frågar ni mig så är det inget insiderjobb utan framför allt ett jobb utfört av politiska torpeder från Timbro.
Dick Erixon heter en av dem. Han jobbade på högersmedjan och vigde sitt centerliv åt att bekämpa partiledaren Olof Johansson och samarbetet med socialdemokraterna.
Erixon är inte längre med i centerpartiet, utan ställde i valet 2002 upp för Fria listan, och på Wikipedia får man veta att han idag kan betecknas som neoliberterian, vilket ungefär betyder liberalextremist.

Fredrick Federley är en annan av centerns förnyare. Han lyckades till och med bli CUF-ordförande, argumenterade för kärnkraften och självklart mot samarbetet med socialdemokraterna. Han har en massa högerextrema ståndpunkter, som att vi borde ha platt skatt eller att folk skall kunna sparkas från jobbet lite hur som helst.

 

När det nya Centerpartiets ledare Maud Olofsson skulle förklara helomvändningen i kärnkraftfrågan häromveckan brast det för henne. Det skildrades på ett gripande sätt i ett TT-telegram.

Mot slutet av sitt tal fick Olofsson svårt att hålla igen tårarna, när hon kom in på att hon gör detta för barnen och barnbarnen.
– Jag vill inte säga om tjugo år att jag visste men gjorde ingenting, avslutade hon.

Men Maud Olofsson grät helt andra tårar i den senaste valrörelsen, när hon intervjuades i Företagarnas och TV8s program Valbaren. Om detta likaledes vemodiga ögonblick kunde man läsa i Aftonbladet den 4 juli 2006.

Jag fick en fråga om Tjernobyl nyligen under Företagarnas partiledarutfrågning. Och det där har ju varit ganska långt borta för mig, det har ju gått några år.
­- Men så frågade de mig om kärnkraften och… och då kom tårarna… Vi bodde här med barnen och … de… var… ju små. (Mauds ögon fylls av tårar och hon får svårt att prata.)
­Den sommaren kunde barnen inte plocka bär, de fick inte plocka svamp …”vi var ju rädda för allt de skulle stoppa i munnen. Vi sköt älgar under jakten och grävde ner dem. Hela den där proceduren tog jättehårt på oss”
Maud går till diskbänken, river av en rejäl bit hushållspapper och snyter sig.
                             
Jag är bekymrad för centerpartisterna. Vad skall det bli av dom?
Fast jag är än mer bekymrad för mitt kära Österlen. Där har länge funnits ett befogat motstånd mot mineralletning och uranbrytning. Kan vi förhindra det också i framtiden? Klarar vi den moraliska balansgången? Nu?
Kan  vi bygga bygga ny kärnkraft, men fortsätta framhärda att här skall inte brytas uran? Var skall den då brytas? Någon annanstans, hos folk som är fattigare och mera maktlösa?

Jag kommer att försvara mitt Österlen mot de nya centerpartisterna och kärnkraftindustrin.

Fram för sol, vind och vatten! Som det står i Olle Adolphsons Österlenvisa: Ge mig en dag, av vindar och sol vid stränder ljusa och klara. Där tystnaden går, i kullarnas gräs vid havet i Österlens dalar. Ingen uranbrytning i änglamarken! 

Gåtans lösning...

Publicerad 20 februari 2009 i Efter Arbetets första nummer

En söndag i juli 1887 kom Axel Danielsson, tidningen Arbetets grundare, till Malmö. Han kom med ångbåt från Stockholm och hade, som han skriver i det första numret av Arbetet, ”utvalt detta Träbottnatramp till sin kampplats”.
Man tänker sig att han inspirerats av ljudet av arbetarnas tofflor, som slamrade mot stensättningen morgnar och kvällar, när de var på väg till och från arbetet.

I Malmö grasserade både koleran och rödsoten när Danielsson anlände. Rödsoten konkurrerar med pesten om epitetet den störste massmördaren i historien.

Det fanns redan 7 tidningar. Alla borgerliga. Och intresset ljuger inte. Den liberala tidningen, där fläskhandlarna hade starka intressen, vädjade, skriver Danielsson, till stadsfullmäktige om att ”starkt ingripa mot svinpesten”.
Rödsoten som härjade bland arbetarna, var förvisso ”mycket besvärlig och oroande”, men den skulle också, påpekar han, ”medföra hälsosam nedsättning i sjuk och hälsovårdsstaten.”

Arbetets första nummer kom den 7 augusti 1887.

                                         
Den 30 september 2000, 113 år och några dagar senare skrev jag för förmodligen sista gången i Arbetet.
Det var mycket beska i den texten. Besvikelse över att den stora rörelsen inte hade orkat rädda Arbetet. ”Vill man tjäna pengar på tidningar, då måste man kanske ge upp idéerna. Har vi råd med socialdemokratin?” undrade jag och fortsatte: ”Arbetet är mer än en tidning. En stämning. Ett kitt i den stora folkrörelsen. Vad händer nu?”

Nog om Arbetet och sorgerna. Nu startar Skånetidningen Efter Arbetet. Inte minst tack vare den skånska arbetarrörelsen och dess medlemmar.

Efter Arbetet är inte Arbetet och kan inte bli det. Man kan, som redan den gamle greken Herakleitos visste, inte stiga ner i samma flod två gånger.
Men Efter Arbetet kan bli fantastisk i sin tid och det ska bli jätteroligt att dyka upp igen varje vecka.

”Hur politisk blir Efter Arbetet”, frågar journalister från de borgerliga tidningarna. När jag svarar ”Inte mer politisk än den du jobbar på”, tittar de medlidsamt på mig.

Det är liksom en del av den borgerliga hegemonin. Blåa tidningar är normala, det vill säga opolitiska. Röda tidningar är onormala, alltså politiska.

Jag har en nära bekant som haft Dagens Nyheter i decennier. ”Nej, men den är ju opolitisk”, säger hon aningslöst när jag får mina utbrott.
Ni har säkert hört att om man lägger en groda i ljummet vatten och sen höjer temperaturen långsamt, hoppar den aldrig ur. Den blir helt enkelt kokt och ätfärdig.
I Stockholm har de inte haft något annat än dagliga högertidningar sedan 1985. Snart kan de vara färdigkokta.

Jag tänker på en gammal intervju med Ernst Wigforss från 70-talet.

Jo, det var ju ett annat stämningsläge då och journalisten angrep från vänster. ”Kan man verkligen anse att socialdemokraterna är ett marxistiskt parti?”
Wigforss svarade, så vitt jag nu minns rätt, ungefär så här. Om vår civilisation går under och framtida historiker långt senare hittar vårt partiprogram, då kommer de genast att säga, att här har funnits ett parti som inspirerats av Karl Marx idéer.

Och jag säger att om vår civilisation går under, vilket i dagsläget inte är helt osannolikt med tanke på marknadstänkandets inflytande, och om framtida forskare långt senare hittar Sydsvenskan eller Dagens Nyheter – jag bortser i mitt tankeexperiment från att tidningar inte är lika långlivade och farliga efter hundratusentals år som kärnkraftavfall, de multnar ganska fort­ – då kommer dessa historiker genast att slå fast att: ”Se där, det har funnits borgerliga tidningar här, vi kan vara på väg mot gåtans lösning.”