En söndag i juli 1887 kom Axel Danielsson, tidningen Arbetets grundare, till Malmö. Han kom med ångbåt från Stockholm och hade, som han skriver i det första numret av Arbetet, ”utvalt detta Träbottnatramp till sin kampplats”.
Man tänker sig att han inspirerats av ljudet av arbetarnas tofflor, som slamrade mot stensättningen morgnar och kvällar, när de var på väg till och från arbetet.
I Malmö grasserade både
koleran och rödsoten när Danielsson anlände. Rödsoten konkurrerar med pesten om
epitetet den störste massmördaren i historien.
Det fanns redan 7 tidningar. Alla
borgerliga. Och intresset ljuger inte. Den liberala tidningen, där
fläskhandlarna hade starka intressen, vädjade, skriver Danielsson, till
stadsfullmäktige om att ”starkt ingripa mot svinpesten”. Rödsoten som härjade bland arbetarna, var förvisso ”mycket besvärlig och oroande”, men den skulle också, påpekar han, ”medföra hälsosam nedsättning i sjuk och hälsovårdsstaten.”
Arbetets första nummer kom
den 7 augusti 1887.
Den 30 september 2000, 113 år och några dagar senare skrev jag för förmodligen sista gången i Arbetet.
Det var mycket beska i den texten. Besvikelse över att den stora rörelsen inte hade orkat rädda Arbetet. ”Vill man tjäna pengar på tidningar, då måste man kanske ge upp idéerna. Har vi råd med socialdemokratin?” undrade jag och fortsatte: ”Arbetet är mer än en tidning. En stämning. Ett kitt i den stora folkrörelsen. Vad händer nu?”
Nog om Arbetet
och sorgerna. Nu startar Skånetidningen Efter Arbetet. Inte minst tack vare den
skånska arbetarrörelsen och dess medlemmar.
Efter Arbetet är inte Arbetet
och kan inte bli det. Man kan, som redan den gamle greken Herakleitos visste,
inte stiga ner i samma flod två gånger.Men Efter Arbetet kan bli fantastisk i sin tid och det ska bli jätteroligt att dyka upp igen varje vecka.
”Hur politisk blir Efter Arbetet”, frågar journalister från de borgerliga tidningarna.
När jag svarar ”Inte mer politisk än den du jobbar på”, tittar de medlidsamt på
mig.
Det är liksom en del av den
borgerliga hegemonin. Blåa tidningar är normala, det vill säga opolitiska. Röda
tidningar är onormala, alltså politiska. Jag har en nära bekant som haft Dagens Nyheter i decennier. ”Nej, men den är ju opolitisk”, säger hon aningslöst när jag får mina utbrott.
Ni har säkert hört att om man lägger en groda i ljummet vatten och sen höjer temperaturen långsamt, hoppar den aldrig ur. Den blir helt enkelt kokt och ätfärdig.
I Stockholm har de inte haft något annat än dagliga högertidningar sedan 1985. Snart kan de vara färdigkokta.
Jag tänker på
en gammal intervju med Ernst Wigforss från 70-talet.
Jo, det var ju ett annat
stämningsläge då och journalisten angrep från vänster. ”Kan man verkligen anse
att socialdemokraterna är ett marxistiskt parti?”Wigforss svarade, så vitt jag nu minns rätt, ungefär så här. Om vår civilisation går under och framtida historiker långt senare hittar vårt partiprogram, då kommer de genast att säga, att här har funnits ett parti som inspirerats av Karl Marx idéer.
Och jag säger att om vår
civilisation går under, vilket i dagsläget inte är helt osannolikt med tanke på
marknadstänkandets inflytande, och om framtida forskare långt senare hittar
Sydsvenskan eller Dagens Nyheter – jag bortser i mitt tankeexperiment från att
tidningar inte är lika långlivade och farliga efter hundratusentals år som
kärnkraftavfall, de multnar ganska fort – då kommer dessa historiker genast
att slå fast att: ”Se där, det har funnits borgerliga tidningar här, vi kan
vara på väg mot gåtans lösning.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar