Kunder i alla länder - förenen eder!

En "spaning" publicerad i Efter Arbetet i februari 2008. Vi höll alla som bäst på att förvandlas till kundarbetare, och borgerliga ministrar och statssekreterare hade i egenskap av public service-kunder glömt betala TV-licensen.

Bankerna har länge jobbat målmedvetet för att få sina kunder att själva göra jobbet. Metoderna är utstuderade. Jag drar mig för att gå in i en banklokal, inte bara därför att avgifterna för de olika tjänsterna är kriminellt höga. Bemanningen är för säkerhets skull minimal, så att köerna ringlar långa och väntan blir outhärdlig.

Budskapet är glasklart; ”Vi vill inte ha er här, gå hem och sköte era affärer själva, via datorn och nätet”.

Tro därför inte att banktjänsterna är gratis. Då och då ser jag på kontoutdragen - som jag själv laddar ner och skriver ut på papper som jag själv betalar - att man här och där tar ut avgifter i alla fall. Och skulle jag missa det på kontoutdragen så ser jag det i bankernas resultaträkningar.

Under 2006 tjänade de svenska storbankerna 80 miljarder kronor. Det är i runda slängar 9 000 kronor per svensk. Inte så illa!

Den riktiga kassakon är fondförvaltningen. Trots att bankerna år efter år visar sämre resultat än en slumpgenerator eller en apa som väljer aktier genom att kasta pil.

Nu har ännu ett år nått sin ände och vi avvaktar spänt förra årets vinstsiffror för det svenska bankoligopolet.

Tro inte att avanserna var sämre förra året därför att börskurserna sjönk. Så dumma är inte bankerna. De tjänar i princip lika mycket på denna hantering om det går ner som om det går upp.

Det här att man som kund själv skall göra jobbet är en trend i IT-samhället. Eller kanske beror det mest på en allt glupskare kapitalism.

På flyget, som jag numera försöker undvika för att vara klimatsmart, förväntas man både själv boka, checka in, sätta bagagetaggen på bagaget och släpa det till bagagebandet.

I ICA-affären tvärs över gatan försöker man nu få kunderna att ta jobbet från kassörskorna.

Man får en liten pistol som man sen skannar in priset med, efterhand som man plockar till sig varorna. Ja, man måste i förekommande fall också stoppa i påsar, väga och förse varorna med prislappar, som sen skall skannas in.

Här lurar faror, kan jag berätta. Man kan glömma att ta betalt av sig. Det är mänskligt. Man kanske blir distraherad av grubblerier över datummärkningen på köttfärsen.

Och när man sen står där inför kontrollanten, sådana finns, och slumpgeneratorn, som programmerats med dina tidigare snabbköpskassörskemeriter, säger ifrån att här blir det minsann kontroll, då kan det sluta med att man, som tack för att man gjort jobbet, blir eller i varje fall känner sig misstänkt för snatteri.

Metoderna att tvinga kunderna bli diversearbetare är lika simpla som effektiva. Det handlar om att skapa flaskhalsar som gör att kunderna tröttnar på att vänta på betjäning. (Det är för övrigt samma metod som används inom den offentliga sjukvården för att tvinga fram privatisering och gräddfiler.) Man står där i köer som ringlar långa mellan butikshyllorna, eller med nummerlapp 178 i handen på banken när just nu 93 får service. Eller man får av telefonsvararen veta att ”väntetiden är nu 37 minuter”. Följt av en vänlig upplysning att det också går bra att få hjälp eller hjälpa sig själv via företagets hemsida och onlinetjänster.

Jo, så här på tröskeln till ett nytt år kan man grubbla över vad det är som pågår. Kunderna tvingas själva göra jobbet och vinsterna fortsätter raka i höjden.

Man vill utropa: Kunder i alla länder - förenen eder! Vägra att själva göra jobbet - gå i strejk! Kräv att få vara - just det - kunder!

Vad är en kund förresten? I min värld är det en person som viftar med plånboken och säger; jag vill köpa dina varor – eller dina tjänster. Kan du ge mig ett bra pris, annars går jag till en annan affär eller ett annat företag? En kund blir betjänad.

Kundbegreppet förutsätter att det finns fria köpare och flera säljare, alltså en fungerande marknad. Bankoligopolet har mycket riktigt satt kunden ur spel.

Missbruket av ordet kund började annars för ganska länge sedan, kanske var det i slutet av 80-talet, när offentliga myndigheter och kommuner började kalla medborgarna kunder. Jag minns med särskilt vemod när arbetsförmedlingarna fick för sig att kalla de arbetslösa för kunder. Det var väl ungefär då vi tappade greppet om den fulla sysselsättningen och jobbfrågan.

Häromdan hörde jag till min fasa att Radiotjänst lät meddela att man under 2007 ”fick 18 000 nya kunder det första halvåret och ungefär ungefär lika många under det andra”.

Det var alltså inte alls bara de borgerliga ministrarna och statssekreterarna som med mediedrevet flåsande i nacken drabbades av en lust att göra rätt för sig.

Men kunder? Det är obligatoriskt att betala TV-licensen om man har en TV. TV-licensen är en avgift. Kalla det gärna TV-skatt, det har jag inget emot. Den betalas av TV-tittarna.

Det måste finnas femtekolonnare på Radiotjänst, personer som genom att använda kundbegreppet vill slå sönder public service och göra den fria televisionen och radion till vilka betalkanaler som helst. Det är bara så det olycksaliga pressmeddelandet kan förklaras.

Ack ja, begreppsvärlden är ur led.

Medborgare och skattebetalare förvandlas till kunder och kunder görs om till arbetare. Kommuner blir som företag. Region Skåne är en kommun, eller landstingskommun om man vill vara noga. Regionkommun kan man också säga. Men något företag är det inte, eller…?

På region Skåne har man i varje fall en ”koncernledning för regional utveckling”.

Vilken är koncernen?

Hur som helst har man en ”utvecklingsdirektör” i nämnda koncernledning. Vilket väl är det allra viktigaste!

Utveckling pågår både här och där. Men går den framåt?

Historien är inte riktigt slut

Publicerad i Arbetet i september 1992. Sverige var i ekonomisk kris och den socialdemokratiska oppositionen gjorde upp om krispaketen med den borgerliga regeringen, ledd av den inledningsvis högljutt skrävlande statsministern, moderaten Carl Bildt, som dock vid det här laget hade lugnat ner sig.

Häromdan, försjunken i ändlösa grubblerier över det elände som drabbat oss, kom jag osökt att tänka på den amerikanske UD-tjänstemannen  Francis Fukuyama. Ni vet han som i en berömd artikel påstod att historien tagit slut. Kommunistdiktaturerna i Östeuropa hade ju fallit och Fukuyama tog detta till intäkt för att det vi upplevde faktiskt var "slutpunkten för mänsklighetens ideologiska utveckling". Kapitalismen och marknaden  hade segrat.

Som jag ser det måste Fukuyamas slutsats vara en av de mest korkade som någon representant för mänskligheten någonsin kommit fram till genom att tolka sina egna begränsade upplevelser av tillvaron.

Det finns förstås ingen slutpunkt. Det finns inga sanningar, förutom den sanningen att det inte finns någon. Det är nästan banalt att påpeka det.

Jag hoppas Fukuyama såg Carl Bildt på TV häromkvällen när han tillsammans med Ingvar Carlsson presenterade den stora uppgörelsen. Bildt såg, som man säger, ut som en som har sålt smöret och tappat pengarna.

Och det är väl i själva verket en ganska bra beskrivning av vad han har hunnit med som statsminister, även om han aldrig hann sälja så mycket.

Nu tycks alltså den värsta marknadsyran vara över för den här gången. Det är slut på det ideologiskt betingade skattesänkandet och privatiserandet. Näringsminister Per Westerberg  kommer att läggas på is.

Den nyliberala litteraturen får förmodligen slumpas bort på nästa bokrea. Historien är inte riktigt slut än. Inte i Sverige i varje fall.

                                                              

Det är inte så länge sedan jag konstaterade att den enda rimliga hållningen i förhållande till tidens lealösa ideologiska modenycker är att stå kvar vid gamla ståndpunkter. Snart nog, skrev jag, är det slut på högerflummet och då kommer nämligen pendeln tillbaka med full kraft. Då kan de som varit idealen trofasta stå där och säga; Vad var det vi sa? Marknaden måste hållas i schack . Samhällsägande är inte nödvändigtvis fel. Det är bra med höga skatter och det offentliga sparandet måste vara högt under goda tider för att man skall kunna göra något mot de dåliga.

Nu är vi där. Pendeln  är på väg. Jag hör det på byggarbetsplatserna. Och jag hörde det i går på knattefotbollen. Folk är förstås förbannade för att det har gått som det gått. Men ilskan riktas nu mot dom som spelat bort pengarna under kasinoekonomins dagar. Och misstron vänds mot självaste marknadens förmåga att lösa våra problem. Det är som om man försiktigt börjar snegla på demokratins och politikens möjligheter igen, nu när de allra flesta insett att de drog en nit i det stora marknadslotteriet.

                                                             

Ekonomerna kommer  att säga att marknaden kan man inte skylla på. Den är rationell. Den säger bara sanningen om vårt ekonomiska tillstånd.

Vilket är nys. Marknaden har förvisso rationella inslag. Men dessutom är den emotionell och emellanåt rent hysterisk.

Det rationella består i den grundläggande krassheten. Det är bara pengar som räknas. Och känslorna och hysterin har förstås sitt ursprung i rädslan att förlora pengar, inte i att de s.k aktörerna plötsligt oroas och blir nervösa för den brant stigande arbetslösheten eller för att vi kanske inte klarar att ta hand om alla våra gamla framöver.

Sådan är ju kapitalismen. Det är därför den måste tyglas.

                                                     

Politikerna har nu framburit folkets offer till Marknaden.

Kanske kommer det att hjälpa.

Men riktigt säker kan man aldrig vara. Marknaden är oberäknelig också för dom som inte gör något annat än att försöka förutsäga dess beteende.

Dan efter det stora krispaketet kunde man läsa i tidningen att "Marknaden reagerade fel". Räntorna gick ju inte ner, trots att alla  marknadens överstepräster sagt att så skulle ske.

Frågan är alltså, kommer  våra offer att räcka? Vilken betydelse kommer krispaketet att få?

Jag hörde i veckan som gick hur Allan Larsson, en av paketets ingenjörer, besvarade den frågan genom att berätta följande tänkvärda historia.

André Malraux, fransk kulturminister, besökte Kina någon gång på 60-talet. Han frågade då Zhou Enlai, som var kinesisk regeringschef, vilken betydelse denne trodde att den franska revolutionen hade haft för den historiska  utvecklingen.

Zhou Enlai svarade efter en stunds eftertanke:"Det är ännu för tidigt att värdera."