Kunder i alla länder - förenen eder!

En "spaning" publicerad i Efter Arbetet i februari 2008. Vi höll alla som bäst på att förvandlas till kundarbetare, och borgerliga ministrar och statssekreterare hade i egenskap av public service-kunder glömt betala TV-licensen.

Bankerna har länge jobbat målmedvetet för att få sina kunder att själva göra jobbet. Metoderna är utstuderade. Jag drar mig för att gå in i en banklokal, inte bara därför att avgifterna för de olika tjänsterna är kriminellt höga. Bemanningen är för säkerhets skull minimal, så att köerna ringlar långa och väntan blir outhärdlig.

Budskapet är glasklart; ”Vi vill inte ha er här, gå hem och sköte era affärer själva, via datorn och nätet”.

Tro därför inte att banktjänsterna är gratis. Då och då ser jag på kontoutdragen - som jag själv laddar ner och skriver ut på papper som jag själv betalar - att man här och där tar ut avgifter i alla fall. Och skulle jag missa det på kontoutdragen så ser jag det i bankernas resultaträkningar.

Under 2006 tjänade de svenska storbankerna 80 miljarder kronor. Det är i runda slängar 9 000 kronor per svensk. Inte så illa!

Den riktiga kassakon är fondförvaltningen. Trots att bankerna år efter år visar sämre resultat än en slumpgenerator eller en apa som väljer aktier genom att kasta pil.

Nu har ännu ett år nått sin ände och vi avvaktar spänt förra årets vinstsiffror för det svenska bankoligopolet.

Tro inte att avanserna var sämre förra året därför att börskurserna sjönk. Så dumma är inte bankerna. De tjänar i princip lika mycket på denna hantering om det går ner som om det går upp.

Det här att man som kund själv skall göra jobbet är en trend i IT-samhället. Eller kanske beror det mest på en allt glupskare kapitalism.

På flyget, som jag numera försöker undvika för att vara klimatsmart, förväntas man både själv boka, checka in, sätta bagagetaggen på bagaget och släpa det till bagagebandet.

I ICA-affären tvärs över gatan försöker man nu få kunderna att ta jobbet från kassörskorna.

Man får en liten pistol som man sen skannar in priset med, efterhand som man plockar till sig varorna. Ja, man måste i förekommande fall också stoppa i påsar, väga och förse varorna med prislappar, som sen skall skannas in.

Här lurar faror, kan jag berätta. Man kan glömma att ta betalt av sig. Det är mänskligt. Man kanske blir distraherad av grubblerier över datummärkningen på köttfärsen.

Och när man sen står där inför kontrollanten, sådana finns, och slumpgeneratorn, som programmerats med dina tidigare snabbköpskassörskemeriter, säger ifrån att här blir det minsann kontroll, då kan det sluta med att man, som tack för att man gjort jobbet, blir eller i varje fall känner sig misstänkt för snatteri.

Metoderna att tvinga kunderna bli diversearbetare är lika simpla som effektiva. Det handlar om att skapa flaskhalsar som gör att kunderna tröttnar på att vänta på betjäning. (Det är för övrigt samma metod som används inom den offentliga sjukvården för att tvinga fram privatisering och gräddfiler.) Man står där i köer som ringlar långa mellan butikshyllorna, eller med nummerlapp 178 i handen på banken när just nu 93 får service. Eller man får av telefonsvararen veta att ”väntetiden är nu 37 minuter”. Följt av en vänlig upplysning att det också går bra att få hjälp eller hjälpa sig själv via företagets hemsida och onlinetjänster.

Jo, så här på tröskeln till ett nytt år kan man grubbla över vad det är som pågår. Kunderna tvingas själva göra jobbet och vinsterna fortsätter raka i höjden.

Man vill utropa: Kunder i alla länder - förenen eder! Vägra att själva göra jobbet - gå i strejk! Kräv att få vara - just det - kunder!

Vad är en kund förresten? I min värld är det en person som viftar med plånboken och säger; jag vill köpa dina varor – eller dina tjänster. Kan du ge mig ett bra pris, annars går jag till en annan affär eller ett annat företag? En kund blir betjänad.

Kundbegreppet förutsätter att det finns fria köpare och flera säljare, alltså en fungerande marknad. Bankoligopolet har mycket riktigt satt kunden ur spel.

Missbruket av ordet kund började annars för ganska länge sedan, kanske var det i slutet av 80-talet, när offentliga myndigheter och kommuner började kalla medborgarna kunder. Jag minns med särskilt vemod när arbetsförmedlingarna fick för sig att kalla de arbetslösa för kunder. Det var väl ungefär då vi tappade greppet om den fulla sysselsättningen och jobbfrågan.

Häromdan hörde jag till min fasa att Radiotjänst lät meddela att man under 2007 ”fick 18 000 nya kunder det första halvåret och ungefär ungefär lika många under det andra”.

Det var alltså inte alls bara de borgerliga ministrarna och statssekreterarna som med mediedrevet flåsande i nacken drabbades av en lust att göra rätt för sig.

Men kunder? Det är obligatoriskt att betala TV-licensen om man har en TV. TV-licensen är en avgift. Kalla det gärna TV-skatt, det har jag inget emot. Den betalas av TV-tittarna.

Det måste finnas femtekolonnare på Radiotjänst, personer som genom att använda kundbegreppet vill slå sönder public service och göra den fria televisionen och radion till vilka betalkanaler som helst. Det är bara så det olycksaliga pressmeddelandet kan förklaras.

Ack ja, begreppsvärlden är ur led.

Medborgare och skattebetalare förvandlas till kunder och kunder görs om till arbetare. Kommuner blir som företag. Region Skåne är en kommun, eller landstingskommun om man vill vara noga. Regionkommun kan man också säga. Men något företag är det inte, eller…?

På region Skåne har man i varje fall en ”koncernledning för regional utveckling”.

Vilken är koncernen?

Hur som helst har man en ”utvecklingsdirektör” i nämnda koncernledning. Vilket väl är det allra viktigaste!

Utveckling pågår både här och där. Men går den framåt?