Historien är inte riktigt slut

Publicerad i Arbetet i september 1992. Sverige var i ekonomisk kris och den socialdemokratiska oppositionen gjorde upp om krispaketen med den borgerliga regeringen, ledd av den inledningsvis högljutt skrävlande statsministern, moderaten Carl Bildt, som dock vid det här laget hade lugnat ner sig.

Häromdan, försjunken i ändlösa grubblerier över det elände som drabbat oss, kom jag osökt att tänka på den amerikanske UD-tjänstemannen  Francis Fukuyama. Ni vet han som i en berömd artikel påstod att historien tagit slut. Kommunistdiktaturerna i Östeuropa hade ju fallit och Fukuyama tog detta till intäkt för att det vi upplevde faktiskt var "slutpunkten för mänsklighetens ideologiska utveckling". Kapitalismen och marknaden  hade segrat.

Som jag ser det måste Fukuyamas slutsats vara en av de mest korkade som någon representant för mänskligheten någonsin kommit fram till genom att tolka sina egna begränsade upplevelser av tillvaron.

Det finns förstås ingen slutpunkt. Det finns inga sanningar, förutom den sanningen att det inte finns någon. Det är nästan banalt att påpeka det.

Jag hoppas Fukuyama såg Carl Bildt på TV häromkvällen när han tillsammans med Ingvar Carlsson presenterade den stora uppgörelsen. Bildt såg, som man säger, ut som en som har sålt smöret och tappat pengarna.

Och det är väl i själva verket en ganska bra beskrivning av vad han har hunnit med som statsminister, även om han aldrig hann sälja så mycket.

Nu tycks alltså den värsta marknadsyran vara över för den här gången. Det är slut på det ideologiskt betingade skattesänkandet och privatiserandet. Näringsminister Per Westerberg  kommer att läggas på is.

Den nyliberala litteraturen får förmodligen slumpas bort på nästa bokrea. Historien är inte riktigt slut än. Inte i Sverige i varje fall.

                                                              

Det är inte så länge sedan jag konstaterade att den enda rimliga hållningen i förhållande till tidens lealösa ideologiska modenycker är att stå kvar vid gamla ståndpunkter. Snart nog, skrev jag, är det slut på högerflummet och då kommer nämligen pendeln tillbaka med full kraft. Då kan de som varit idealen trofasta stå där och säga; Vad var det vi sa? Marknaden måste hållas i schack . Samhällsägande är inte nödvändigtvis fel. Det är bra med höga skatter och det offentliga sparandet måste vara högt under goda tider för att man skall kunna göra något mot de dåliga.

Nu är vi där. Pendeln  är på väg. Jag hör det på byggarbetsplatserna. Och jag hörde det i går på knattefotbollen. Folk är förstås förbannade för att det har gått som det gått. Men ilskan riktas nu mot dom som spelat bort pengarna under kasinoekonomins dagar. Och misstron vänds mot självaste marknadens förmåga att lösa våra problem. Det är som om man försiktigt börjar snegla på demokratins och politikens möjligheter igen, nu när de allra flesta insett att de drog en nit i det stora marknadslotteriet.

                                                             

Ekonomerna kommer  att säga att marknaden kan man inte skylla på. Den är rationell. Den säger bara sanningen om vårt ekonomiska tillstånd.

Vilket är nys. Marknaden har förvisso rationella inslag. Men dessutom är den emotionell och emellanåt rent hysterisk.

Det rationella består i den grundläggande krassheten. Det är bara pengar som räknas. Och känslorna och hysterin har förstås sitt ursprung i rädslan att förlora pengar, inte i att de s.k aktörerna plötsligt oroas och blir nervösa för den brant stigande arbetslösheten eller för att vi kanske inte klarar att ta hand om alla våra gamla framöver.

Sådan är ju kapitalismen. Det är därför den måste tyglas.

                                                     

Politikerna har nu framburit folkets offer till Marknaden.

Kanske kommer det att hjälpa.

Men riktigt säker kan man aldrig vara. Marknaden är oberäknelig också för dom som inte gör något annat än att försöka förutsäga dess beteende.

Dan efter det stora krispaketet kunde man läsa i tidningen att "Marknaden reagerade fel". Räntorna gick ju inte ner, trots att alla  marknadens överstepräster sagt att så skulle ske.

Frågan är alltså, kommer  våra offer att räcka? Vilken betydelse kommer krispaketet att få?

Jag hörde i veckan som gick hur Allan Larsson, en av paketets ingenjörer, besvarade den frågan genom att berätta följande tänkvärda historia.

André Malraux, fransk kulturminister, besökte Kina någon gång på 60-talet. Han frågade då Zhou Enlai, som var kinesisk regeringschef, vilken betydelse denne trodde att den franska revolutionen hade haft för den historiska  utvecklingen.

Zhou Enlai svarade efter en stunds eftertanke:"Det är ännu för tidigt att värdera."