Riktiga banker finns inte längre

Publicerad i Efter Arbetet i december 2010 i efterdyningarna av den senaste finanskrisen, som drog igång på allvar när investmentbanken Lehman Brothers gick omkull i september 2008. 

Nu är det jul igen! Årets stora mat- och TV-helg står för dörren.

Sedan Anna-dagen ligger lutfisken i lut i det kyliga trapphuset till köksingången.

En jul för några år sedan blev fisken misslyckad, torr och konstig. Det avslöjades långt senare av en slump att en av grannarna på väg till vindsförrådet i halvmörkret hade trampat i baljan så att luten svämmade över och rann ut.

På söndag skall den skånska leverkorven stoppas, stekt leverkorv är ett måste på mitt julbord, och sen skall saltsillen vattnas ur och läggas in. Brantevikssill är ett annat måste. Recept hittar ni, som allt annat, på nätet.

Julen är mer tradition än förnyelse. Den är trygghet. Man tittar på Kalle Ankas julafton, Ivanhoe och, just i år, också Året med kungafamiljen. Det har ju varit ett extra kungligt år med både bröllop och boksläpp.

Man får inte glömma den kroppsliga motionen och hjärngymnastiken.

Själv har jag gett ett nästan heligt löfte att gå minst 10 000 steg om dagen, vilket anses vara hälsobefrämjande. Sen tänker jag också läsa ett par böcker, varav minst en om banker och finansvalpar.

Jag har föresatt mig att komma till riktig klarhet om vad det är som händer i finanssektorn, varför det händer och vad man ska göra åt det. Därför har jag skickat efter Laurence J. Kotlikoffs Jimmy Stewart is dead, med den långa underrubriken Ending the World’s Ongoing Financial Plague with Limited Purpose Banking.  Det sista betyder fritt översatt: ”Hur man får slut på den pågående finansiella farsoten med hjälp av begränsad bankverksamhet”. Banker bör, ungefär som förr i tiden, bara få låna ut det spararna sätter in, om jag på förhand ska gissa vad Kotlikoff ger för råd.

Vem är då Jimmy Stewart, som är död? Jo, den amerikanske skådespelaren James Stewart, som också kallades ”Jimmy”. Fast egentligen är det Stewarts rollfigur George Bailey i filmen It’s a Wonderful Life (1946), på svenska Livet är underbart, som åsyftas. Frank Capra regisserade och Donna Reed och Lionel Barrymore spelade två av de andra huvudrollerna.

George Bailey är en ärlig och pålitlig bankman, som driver Bailey Savings and Loan. Arten är numera utdöd, vilket är huvudskälet till bokens titel.

Jag vill inte påstå att jag vare sig läser eller talar engelska flytande, men jag kunde inte bärga mig tills den kommer i svensk översättning. Jag tänker sätta mig under helgerna, med ett engelskt-svenskt-lexikon jämsides med boken, för att metodiskt traggla mig igenom den. Förhoppningen är att jag efter nyår skall veta vad vi skall ta oss till med finansmarknaden.

Jag tror chanserna är goda. Så här skriver professor Jeffrey Sachs om boken:

”Larry Kotlikoff griper tag om nacken och avslöjar på ett briljant sätt sanningen om vårt finansiella system. Ett system som synbarligen har designats för krämare.”

”Boken kommer att förändra den globala debatten”, tror Sachs.

Livet är underbart är en härlig film, som ganska säkert visas på någon av de svenska eller danska kanalerna under julen, det brukar den göra. Sjunk ner i en bekväm fåtölj och njut av skådespeleriet. Handlingen är den här och jag varnar för att jag nu kommer att avslöja slutet. Bankmannen Bailey har i sina ambitioner att hjälpa sin hemstad hamnat i stora finansiella problem och överväger därför att ta livet av sig. Änglaaspiranten Clarence skickas ner till jorden för att hjälpa honom, ett examensarbete som han måste klara av för att få sina änglavingar.

Clarence visar helt enkelt för bankmannen Bailey - det är enkelt för änglar – hur ett alternativt liv i hemstaden skulle ha gestaltat sig om Bailey aldrig hade funnits. Det kallas kontrafaktisk historieskrivning även om ängeln inte kallar det så själv.  

Bailey ser hur förfärligt galet allt skulle ha blivit utan honom och bestämmer sig för att åka hem till Donna Reed istället för att hoppa i sjön.

Det är omöjligt att hålla tårarna tillbaka.

Jag har ju någon gång tidigare berättat att min far var huvudman i Simrishamns Sparbank på 50-talet. Det var på den tiden sparbankerna fungerade som Baileys Savings and Loan. De lånade in pengar från spararna och lånade ut till företag och familjer som behövde låna och - detta är viktigt - som hade visat att de kunde spara.

Sparbanksrörelsen gav på den tiden också ut en tidning för barn. Den hette Lyckoslanten och där fanns den sedelärande, för att inte säga moraliserande, tecknade serien om flickorna Spara och Slösa.

Slösa kunde aldrig hålla i kronorna utan brände dem på godis och nöjen. Spara stoppade dem i spargrisen för att kunna köpa sig något riktigt fint så småningom.

Spara var blond och såg ut som honung och mjölk. Slösa var hålögd med stripigt hår. Så går det om man inte är ekonomiskt ansvarsfull. Eller så gick det förr i tiden.

Lyckoslanten är nedlagd och berättelserna om dagens banker är annorlunda. De slutar alltid med att staten och vanligt folk får ta smällarna.

Tänk er att ängeln Clarence kommer ner till jorden för att visa bröderna Lehman, som grundade Lehman Brothers, och deras arvtagare hur världen skulle ha sett ut om de aldrig funnits. Den filmen hade inte slutat lika lyckligt som Livet är underbart.

Detta är alltså mina tips inför helgerna.

Stekt skånsk leverkorv.

Brantevikssill.

I’s a wonderful life. Som säker går att se på någon TV-kanal. Annars finns den som DVD och att ladda ner.

Jimmy Stewart is dead av Laurence J. Kotlikoff.

Gamla nummer av Lyckoslanten. Som man kanske kan komma över på något antikvariat eller en loppmarknad.

Vart är vi på väg?

Publicerades i Arbetet i oktober 1992. "Den tredje vägen" hade bytts mot "den enda vägen", när de borgerliga vunnit valet 1991, men Carl Bildts regering hade kört rakt in i väggen och nu gällde den gemensamma vägen. Den socialdemokratiska oppositionen deltog i utformningen och backade upp krispaketen som levererades slag i slag. Bengt Dennis var riksbankschef.

Här nere kommer snart den rödglödgade förhösten att följas av den långa, mörka regnperioden med snålblåst och storm. De skånska landsvägarna skall sållas med leriga sockerbetor som  bönderna tappat på väg till sockerbruken.

Fast det är  kärva tider ! Budskapet från Bengt Dennis och Marknaden är att detta land icke längre badar i honung och mjölk. Kanske kommer bönderna i år att stanna sina ståtliga traktorer och samla upp betorna?

Då blir det det inte roligt för oss andra vägfarare heller. Vi som vill färdas i turbofart och som redan under tidigare år svurit så det osat bakom de trögrörliga traktorkaravanerna.

Nu finns det inte så många sockerbruk kvar i Skåne. Sammanslagningar och stordrift har gjort att böndernas betresor blivit allt längre. Och sockerbitarna billigare.

Några svenska sockerbruk finns överhuvudtaget inte längre.  Det danska sockerkapitalet har lagt vantarna på dem. Stort måste bli ännu större.

Kanske får vi under 2000-talet uppleva hur de toppade betlassen ringlar över Öresundsbron på sin väg mot sockerbruken och marknaden?                                                

För mig är hösten eftertankens tid. Man  liksom tvingas stanna upp för att ta reda på var man befinner sig och vart man är på väg. Det finns extra starka skäl till det i detta krisens år, 1992.

                                                        

Sedan en tid är det den här sortens bildspråk som gäller inom politiken; Livet och politiken är liksom en resa och en väg.

Den gamla s-regeringen färdades som alla vet på "den tredje vägen". Då sa Ingvar Carlsson och co-drivern Kjell Olof Feldt att det gällde att bromsa och gasa samtidigt. Men när  de var på väg in i en kraftig högersväng, nästan alla sa i alla fall att det var just en högersväng, då hade Stig Malm placerat foten under bromspedalen. Och ingen av oppositionsledarna i baksätet hade någon lust att kasta sig fram för att hjälpa till att trampa.

Allt hände väldigt fort. Gaspådraget var för högt. Den överhettade motorn skar och folkvagnen kanade av den tredje vägen.

Efter den olyckan fick den unge Carl Bildt ta plast i förarsätet. En ny bil införskaffades. Det var ett riktigt dollargrin.

Som alltför många nyblivna körkortsinnehavare ville Carl Bildt visa sin potens genom att göra en rivstart så att asfalten skrynklades.

Nu kör vi i turbofart på "den enda vägen", sa Bildt och drog iväg.

Det här går åt helsike, försäkrade Ingvar och Alf Svensson gjorde korstecknet. Det hade inte blivit något säkerhetsbälte över till honom med så många co-drivers i framsätet.

Bildt tvingades tvärnita. Den enda vägen var avstängd på grund av risken för ras. Vid avspärrningen stod Bengt Dennis med  blåljusen påslagna. Det var bara att vända om.

Nu går färden på "den gemensamma vägen".  Alf Svensson sa häromdan att det också är "den smala vägen". Och då måste det vara rätt väg. Det står ju i Skriften.

Nästan alla sitter nu i förarsätet och nästan alla styr de lite.

Ekipaget påminner om ett tungt lastat traktorsläp i regnrusket en senhöstkväll.

Och i det mörker som omger en kan det ibland vara svårt att se om färden går framåt eller bakåt.

                                                          

Hösten är också läsandets  tid.  Böcker kan hjälpa en att bestämma positionerna och att staka ut en bättre kurs.

Av någon anledning är det alltid en mörk och regnig höstkväll i de minnesbilder jag bär med mig från det Folkets-Hus-bibliotek där jag själv på allvar närmade mig böckernas värld. Rummet värmdes av en stor brun oljekamin. Ett par hyllmeter upptogs av den amerikanske författaren och socialisten Upton Sinclairs böcker. "Kung Kol", "Kämpande Stål" och sviten om Lanny Budd. Jag vill minnas att den första i den heter "De sådde vind".

- Men dom ska skörda storm, försäkrade min morbror som hade seglat och sett hur världen såg ut.

- Sinclair skall du läsa, sa han, så du lär dig hur kapitalismen fungerar!

Själv rekommenderar jag att ni åtminstone läser eller läser om Ernst Wigforss gamla uppsats "Har vi råd att arbeta?" från 1932. Den är inte alls så lång som Sinclairs svit om Lanny Budd.

Men den inspiration Wigforss ger kommer att behövas.

14.14 skred greven ut ur salen

Publicerad i Arbetet i november 1992. Avtalet om det Europeiska Ekonomiska Samarbetsområdet (EES) hade antagits i riksdagen. Ny demokratis partiledare, greven Ian Wachtmeister, deltog i debatten.

Jag har en släkting som arbetar på en speditionsfirma i Italien.

Han har ett tillfälligt arbetstillstånd och ser nu fram emot att EES-avtalet skall träda i kraft efter årsskiftet så att han kan jobba kvar utan att de italienska myndigheterna skall krångla.

Hur det blir kan man emellertid inte så noga veta. Hans arbetsgivare, italienska arbetsförmedlingen och italienska myndigheter har visat sig vara helt oförstående, då min släkting som en självklarhet påpekat att den förste januari behöver han inget särskilt arbetstillstånd.

"EES-avtal? Skulle Italien ha undertecknat något sådant. Det har vi aldrig hört talas om", säger direktörer och tjänstemän och småler liksom lite överslätande.

I Sydeuropa råder en katolsk inställning till internationella överenskommelser. Visserligen gäller avtalen precis som katekesen som en sorts rättesnöre. Men ännu viktigare är att följa sitt eget samvetes röst, och skulle man synda kan man alltid bikta sig. I det här fallet inför EES-kommittén som skall övervaka att avtalet efterlevs.

Annat är det i Sverige. Här går vi till verket med övernitisk ambition för att i varje detalj, snabbt och effektivt, anpassa oss till regelverken.

Som Systembolaget som beslutat sänka alkoholhalten i den svenska julglöggen därför att EES-reglerna säger att drycker som marknadsförs med ordet vin i namnet inte får vara spetsade med sprit.

Ett alternativ hade förstås varit att kalla den gamla fina glöggen för "Äkta Svensk Julglögg" eller "Absolut Glögg". Det tror jag hade blivit en storsäljare. Dessutom hade folk sluppit reta sig på EES-avtalet.

Vi svenskar är flata i sådan här sammanhang. Det hotar Europasamarbetet.

Lite mera av den katolska inställningen skulle vara välgörande.

                                         

Riksdagen har nu antagit EES-avtalet. Det tror jag är bra för landet.

Vi skulle i och för sig klara oss bra utan nya bestämmelser som anger hur ett formulär för räkning av "lokrörelser" på järnvägsstationer skall se ut. En sådan följer av avtalet.

Men vi skulle knappast klara näringsliv, jobb och välfärdssystem om vi ställde oss vid sidan av den nya inre marknad som nu skapas i Europa. Har jag fel kan vi alltid säga upp avtalet.

I riksdagsdebatten om EES-avtalet snackade 55 talare i 11 timmar. Inläggen var bra och klargörande. Dessutom höll Ny demokratis Ian Wachtmeister sitt sedvanliga inlägg. Han håller samma inlägg i alla debatter.

Han inleder med att påminna om att riksdagen är en ankdamm och tar sen upp det missförhållandet att det alltid är så få ledamöter i kammaren när han talar. Själv är han, det har jag hört från mycket säkert håll, aldrig närvarande i kammaren när han inte själv skall delta i debatten. Han tycker naturligtvis att riksdagspöbeln bör ha vett att vara närvarande när en greve skall berätta hur det egentligen är.

Wachtmeister brukar sen likna ledamöterna vid krokodiler. De har stora käftar och små öron. Därefter följer diverse osammanhängande påståenden och infall, kryddade med hånfullheter riktade mot de dumma kollegorna, krokodilerna.

EES-beslutet har kallats det viktigaste beslutet i riksdagens historia. Vad sa då Wachtmeister i debatten?

Jo, att han inte hade "några problem med de franska kvinnorna". Detta apropå frågan, som han själv ställde: "Hur blir det då med kvinnorna?"

Wachtmeister sa också att han tyckte det var hyckleri att Sverige exporterade högsvavliga oljor. Detta apropå miljödebatten och Europa.

Och apropå detta att, som Wachtmeister sa, " vi talar så mycket om problem i Sverige", påpekade han, att "en del barn förväxlar detta med eksem." D.v.s. de tror vi pratar om eksem när vi egentligen menar problem.

Wachtmeister bekände också att han saknade debatten om våtsnuset och deklarerade att han minsann tänkte fortsätta snusa i vilket fall som helst.

Klockan 14.04 hade Ian Wachtmeister talat färdigt. Klockan 14.14, då 40 talare återstod, skred han ut ur kammaren. Kanske var han nödig. Kanske skulle han ut och leta upp journalisterna.

Sen fortsatte debatten. Johan Lönnroth(v) diskuterade kritiskt de tillväxtberäkningar som gjorts när det gäller effekterna av den inre marknaden. Han fick kunniga svar av Mats Hellström(s), som förresten är en av denna tidnings många aktieägare.

Kvar i salen, längst där framme vid talarstolen, intresserat lyssnande, satt bland andra byggnadsarbetare Johnny Ahlqvist från Osby och spetsade, som Wachtmeister skulle ha sagt, sina små krokodilöron.
Men då hade greven redan hunnit lämna honom och alla de andra krokodilerna i "ankdammen" för att bege sig ut i massmedialjusets hårda verklighet.

När avgår Hörnlund?

Publicerad i Arbetet i juli 1992. Bildtregeringen styrde så gott den kunde. "Sparprogram" och privatiseringar var politiken på modet. Finansministern hette Anne Wibble och arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund. 

I veckan fick vi veta att vi går mot bättre tider. Svensk ekonomi är på bättringsvägen hävdade konjunkturinstitutet i sin konjunkturbarometer. Exportföretagen säljer nämligen bättre just nu.

Det är väl bra det. Själv har jag dock lite svårt att förlika mig vid denna ensidiga fixering vid exporten och exportindustrin. Den utgör trots allt bara 20 procent av vår ekonomi. Nu måste vi krympa den offentliga sektorn, strama åt de offentliga finanserna och dra åt våra svångremmar för att skapa svängrum för exportindustrin, säger ekonomerna snusförnuftigt. Det har dom sagt så länge jag kan komma ihåg.

Finansminister Anne Wibble låter på samma sätt.

Vi måste klara vården och omsorgen med mindre resurser för den goda exportens skull. Men inte kan vi väl, om vi nu översätter det hela till ett mera mänskligt och personligt plan, gå till våra gamla föräldrar och säga: Hör ni ni, vi har inte råd att ta hand om er på ett hyggligt sätt därför att vi har så taskig orderingång i exportindustrin.

Kanske är det något annat vi borde spara på än på vården och omsorgen och kulturen? Om vi nu måste "spara" när mer än 200.000 går arbetslösa? Kanske kunde dom arbeta istället för att uppbära understöd i väntan på att exportindustrin skall ge dem jobb?

Och visst vore det mera logiskt att vi drog ner på importen istället för på fotvården och biblioteken om vi inte kan exportera så mycket som tidigare? Varför inte ifrågasätta prylsamhället istället för kultursamhället?

Sådana här varma, lata sommardagar har man tid till fria grubblerier? Som ni märker leder de snart in en på farliga vägar. Ser man inte upp ligger man där i hängmattan och tänker gamla uttjänta reglerings- och planeringstankar.

Men nu är det alltså marknaden som gäller. Och marknaden känner inget särskilt för kulturen eller för äldre och sjuka. Den känner ingenting, inte ens för exportindustrin.

Det finns alltså svaga tecken som tyder på en ljusning och en vändpunkt. Men det gäller inte arbetslösheten som förväntas fortsätta stiga mot nya rekord. Det går bättre för Sverige men sämre för de arbetslösa.

Den fråga som därmed blir alltmer aktuell är om och när arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund kommer att avgå? Han har nämligen i ett svagt(?) ögonblick lovat att avgå om arbetslösheten stiger till sex procent.

Kanske kommer marknadskrafterna att rädda honom?

Han kan inte räkna med att regeringen skall göra det.

Nu kommer det snart att bryta ut en diskussion om orsakerna till vändningen för exportindustrin. I den debatten är det lätt att orientera sig med hjälp av några enkla tumregler.

En sittande regering anser i princip alltid att uppkomna problem beror på faktorer som den inte råder över, mer eller mindre mystiska, t ex världsekonomin eller parterna på arbetsmarknaden. Alternativt kan problemen tillskrivas en tidigare regerings felbedömningar och misstag. Förändringar till det bättre däremot beror alltid på de åtgärder som regeringen beslutsamt satt in.

Oppositionen har enligt samma enkla tumregler en direkt motsatt uppfattning. Problem som uppstått beror i princip alltid på att regeringen satt in fel åtgärder vid fel tidpunkt, eller på att den inte

gjort något alls. Ekonomiska framsteg däremot kan helt tillskrivas internationella och globala skeenden. Eller möjligen bero på åtgärder som oppositionen vidtog då den regerade.

De här tumreglerna ger oss möjlighet att, med större exakthet än en väderprognos, förutse den politiska debatten.

Om alltså de positiva tecknen i ekonomin håller i sig kommer Allan Larsson, som företrädare för oppositionen, bestämt att hävda att man nu ser resultat av den tidigare socialdemokratiska regeringens kraftfulla åtgärder för att bemästra de svåra återverkningarna i Sverige av den internationella konjunkturnedgången. Han kommer att peka bland annat på Rhenberg-överenskommelsen.

Finansminister Anne Wibble däremot kommer att påstå att problemen i ekonomin i grunden skapades av den socialdemokratiska regeringen. Hon kommer att betona att den borgerliga regeringen haft otur genom att den internationella lågkonjunkturen så småningom fick särskilt svåra återverkningar just i Sverige. Detta med början ungefär vid tiden för regeringsskiftet.

Att det nu tycks ljusna beror enligt Wibble på regeringens målmedvetna arbete med att skära ner kommunsektorn och dra ner på all byggverksamhet i landet. Hon kommer också särskilt att understryka de strukturella reformernas betydelse, t ex försöken att sälja ut dagis och statliga företag till privata intressen.

Som exempel på det senare kanske hon nämner Statens hundskola och Svensk Bilprovning.

Själv är jag, som ni förstått vid det här laget ganska kritisk till de fria marknadskrafterna. Fast det finns delar av ekonomin där de fungerar bra.

Torghandeln på Möllevångstorget är ett exempel. Loppmarknaderna är ett annat. Till dessa loppmarknader bär folk soffor som de tröttnat på, gamla spisar, grytlock och "hosseskaft". Allt kan köpas för en spottstyver. Sen är det nya ägare som bär hem sofforna och spisarna och hosseskaften.

Och nästa år, detta vet jag med säkerhet, skänks många av fynden tillbaka till samma loppmarknad eller till någon annan. Därför att de gjorda klippen inte riktigt motsvarade förväntningarna.

Så pågår detta ekonomins perpetuum mobile år efter år. Idrottsföreningarna får på det sättet ett fint tillskott till sin kassa.

Sen har vi förstås också marknaderna i Kivik, Tomelilla och Sjöbo. Dit ska jag.

Kan bokmalarna ta oss ur krisen?

Publicerad i Arbetet vid jultid i kronkrisens år 1992

Förändringen av gamla Sverige fortskrider.

Skolminister Beatrice Ask satsar nu på en skola utan kroppsliga och praktiska aktiviteter. Slöjd och gymnastik är sånt som hon menar spelar en mindre roll när det gäller att skapa en drivhusmiljö för nya små Einsteinar. Alltså skall de praktiska och estetiska ämnenas utrymme på skolschemat minimeras.

Det är, som Ask och regeringen ser det, de s k spetsbegåvningarna vi skall satsa på. Den f d socialdemokraten Bo Södersten är inne på liknande tankegångar när det gäller riktigt små barn. Skall vi hänga med som industrination måste ungarna sättas i skolbänken i stort sett när de slutat med nappflaskan. Skall man bli en spetsbegåvning finns inte mycket tid för lek.

Förr mötte man aldrig uttrycket spetsbegåvning. När jag gick i skolan kallade vi dem för bokmalar. De kunde rabbla Europas huvudstäder i sömnen men inte lappa en cykel. De satt gärna längst fram och viftade oupphörligt och inställsamt med handen.

Då och då, jag gick i skola på landet, hade de ett halvt kilo smör eller ett paket sylta med till fröken.

Jag kan inte komma ifrån misstanken att det var dom grabbarna och tjejerna som fick jobb på bankerna under 80-talet.

Är det verkligen sådana spetsbegåvningar som kan ta oss ur krisen?

Tillåt mig tvivla.                   

Vetenskapen ger mig faktiskt visst stöd. Man måste träna båda hjärnhalvorna. Man måste ägna sig åt fysiska aktiviteter för att få ut maximal intellektuell kraft.

Jag kan gå i god för att det verkligen är så När jag gick i små- och folkskola i slutet av 50-talet spelade vi alltid brännboll på gymnastiktimmarna. Då satt fröken i skolans fönster och övervakade det hela med ett protokoll. Dessutom stickade hon. Också detta en praktisk verksamhet. Ibland fick vi spela brännboll även på mattetimmarna.

  

Vid ett tillfälle som jag minns särskilt väl träffade jag fröken med

brännbollen. Hon försvann bakom fönsterkarmen med ett vrål och med stickningen.

Det var inte alldeles enkelt att senare förklara den dåliga precisionen i det onödigt hårda inkastet. Jag fick så att säga användning också för den teoretiskt aktiva hjärnhalvan. 

Det är just detta samspel som är så viktigt!

                         

I själva verket är förstås Beatrice Asks skola ett uttryck för ett sofistikerat klassförtryck.

Ungar och ungdomar från arbetarklassen har en annan tradition. Den är praktisk. Och det är de ungdomarna som får det svårast i en skola för bokmalar.

Det hela handlar om vilken kunskapssyn man har. En lärare jag träffade ställde följande retoriska fråga:

– Hur kan det komma sig att det finns ungdomar som går igenom skolåren utan att lära sig läsa och skriva, men som sedan utan vidare klarar det teoretiska provet vid körkortsutbildningen?

Det är något att fundera över. Kanske borde vi ha mer slöjd på schemat?

Arbetsgivarhögern är omättlig!

Publicerad i Arbetet i december 1992 någon vecka efter att hårdvalutapolitiken övergivits och dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis på eftermiddagen den 19 november meddelat att kronans släppts fri.  

Vad är det egentligen som pågår?

Först var det den fasta växelkursen som gällde. In i döden liksom. Nästan alla sa att detta var den enda vägen. Också de professionellt oppositionella fackföreningsekonomerna. Vi skulle kvala in i Europas elitserie, sa man.

Men räntorna vägrade gå ner och efterhand träffade jag alltfler med känningar på marknaden, bl a ekonomer, som skakade på huvudet.

– Det här kommer aldrig att gå, sa de. Vi måste devalvera förr eller senare.

Fast alla drog sig in i det sista för att bli "landsförrädare" genom att högt uttala sina tvivel.

Nu skall inte detta uppfattas så att jag hyser någon tilltro till ekonomerna. Men det är alltid lika roligt att höra vilken åsikt de omfattar just för dagen.

Historien är ju som någon har sagt, inte det som synes ske utan det som sker bakom det som synes ske.

I mina mörkaste stunder tänker jag väldigt konspiratoriskt. Tänk om det var så att det viktigaste skälet till att inte låta valutan flyta omedelbart, då den första räntechocken kom, var att banker och storföretag måste få en chans att gardera sig mot stora valutaförluster.

Alltså, jag betonar att detta är ett amatörmässigt och fullständigt hypotetiskt resonemang. Men låt oss ändå tänka tanken till slut.

Det vore i det läget fullständigt otänkbart att de högst ansvariga sa som det verkligen var. Nämligen att vi kommer att skriva ner eller låta valutan flyta om ett par veckor, men inte just nu. Banker och storföretag måste först försäkra sig mot kursförändringen.

Då skulle hela landet rasa samman.

Varje riksbankschef och regering måste intill den sista sekunden hävda att vi aldrig någonsin kommer att devalvera.

                                                                 

Nu flyter allt, som den gamle Herakleitos, filosofen, brukade säga.

Ändå vägrar Bengt Dennis att sänka räntorna mera påtagligt. Han säger att han är jätterädd för inflation trots att en halv miljon står utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Han säger att nu blir det ännu viktigare med en stram finanspolitik och att allt egentligen har blivit ännu besvärligare genom att den fasta växelkurspolitiken måste överges.

Men Dennis är väl inte riktigt trovärdig på den punkten. Låt oss anta att Bengt Dennis först slogs som en galning för den fasta kronkursen.

Och att han sedan när den matchen förlorats med ett bekymmerslöst leende sa ungefär så här:

– Nåja, det är egentligen ingen ko på isen. Risken för inflation är självklart mycket mindre idag än 1982 då vi devalverade förra gången. Nu måste vi få fart på investeringarna!

Sånt gör ingen riksbankschef med självbevarelsedrift.

                                                                

Världen är svårbegriplig.

Och arbetsgivarhögern tycks omättlig. SAF-ordföranden Ulf Laurin driver nu landet mot definitivt kaos genom att framhärda i sina krav på lokal lönesättning. Det handlar för SAF:s nyliberala fundamentalister om att återta det absoluta herraväldet på arbetsmarknaden. Massarbetslösheten är nyckeln till detta.

I Storbritannien har man nu kommit så långt att man skall förbjuda Första Maj. Det vill delar av högern i Sverige också.

Det kanske är lika bra det. Och varför inte införa gamla tiders klädmode också. Då skulle världen bli lättare att begripa.

Cornelis Vreeswijk skrev en visa inför SSU:s 50-årsjubileum 1967. Den heter Cylinderhatten och började så här:

Cylinderhatt, cylinderhatt, säg minns Du forna dagar.

Där societeten syntes, syntes Du i all Din glans.

Magnater och bankirer med cigarr och istermagar,

bar upp dig som en stolt symbol för makt och storfinans.

Förr satt den på en dignitär

nu sitter den på sotare Pär.

Då fick den bäras endast av en rik och mäktig man.

Nog är det väl beklagligt att det modet försvann.

Hög tid för skapande statskonst

Publicerad i Arbetet i augusti 1992. Statsministern hette Carl Bildt. Sverige var i djup ekonomisk kris och rubriken på Dagens Industris förstasida en av dessa krisdagar var "Godnatt Sverige". 

"Jag kan inte hjälpa det. I själ och hjärta är jag rätt konservativ. Jag tycker t ex att en statsminister skall vara liksom en fadersgestalt, eller som en moder. Tung, trygg, rättvis och omtänksam mot alla de sina. Per-Albin Hansson är förstås prototypen.

Av de borgerliga landsfäder vi sett kunde väl Thorbjörn Fälldin duga om man ser till de yttre förutsättningarna. Han rökte pipa, vallade får och hade valkiga nävar.

Men när det gäller Carl Bildt har jag aldrig lyckats förlika mig vid tanken på att han är statschef.

Men detta är väl bara en mallig studentpolitiker som bjäbbar självsäkert om allt mellan himmel och jord, tänker jag när han uttalar sig i TV. Det kan omöjligt vara Sveriges statsminister.

Fast sådana fördomsfulla reaktioner är naturligtvis ovidkommande. Det är resultaten som räknas. Se bara på hur det gick för Fälldin.

För att förstå Carl Bildts och hans moderatkollegors politik måste man betänka under vilka besvärliga förhållanden de växte upp.

Jag erinrar mig en historia om hur Carl Bildt vid något tillfälle på 60-talet uppträdde i Lund och några ur vänstern skanderade:"Carl Bildt - kapitalets pilt". Sån mobbing sätter sina spår.

Då var unghögern och MUF-arna hårt pressade i vänstervinden.

När Vietnam- och första majdemonstrationerna drog fram genom stan stod de bakom gardinerna i sin lokal på Klostergatan och smygtittade, halvt vettskrämda förmodar jag, på hur de röda horderna drog fram.

Det var i den andliga myllan som dagens moderata regeringspolitik grodde och växte fram. Det förklarar en hel del av den extremism och oförsonlighet som präglat regeringspolitiken.

1991 tågade 60- och 70-talens unghöger in i kanslihuset. Carl Bildt, Per Westerberg, Per Unckel och Beatrice Ask. Nu var uppgörelsens timma slagen. Revansch! Socialismen skulle vädras ut.

Bort från kollektivismen, proklamerade Carl Bildt i regeringsdeklarationen.

Sälj ut, sälj ut, ropade Per Westerberg! Statliga företag och naturtillgångar. Offentliga fastigheter och myndighetsutövning. Vill folk inte köpa så ger vi kraftiga rabatter! Allt skall bort! Också skolor och högskolor kan säljas. Leve den gamla eliten!

Och skatter sänktes för de rika och sossarna slängdes ut ur de statliga styrelserna.

Det här är kanske mest att betrakta som en förfärlig saga. Det är inte riktigt sant. Men man har svårt att befria sig från tanken på att det kan vara det.

I längden är det förstås svårt att regera ett land med revanschism och övermod. Och till de problemen skall läggas den internationella

konjunktursvackan. Bara så det blir sagt, och ni inte får intrycket att jag skyller allt elände på vad som hände under 60-talet. Det är det tillräckligt många som gör ändå.

Alldeles sant är det dock att Carl Bildt tidigt förklarade att hans egen ministär var "Sveriges mest kompetenta regering". Och då menade han inte att det var den mest kompetenta just vid det tillfället. Fast det borde han nog ha menat.

Bildt förklarade också att denna regering hade lyft politiken från "det rutinartade förvaltandets till den skapande statskonstens nivå". Blygsam är ju inte det han är mest.

Sen detta uttalande gjordes har det dock, som det heter, hunnit rinna en del vatten under broarna, och en del kronor ur landet.

Hur allvarligt läget är förstod man, om inte förr så när man läste Dagens industri i tisdags. "Godnatt Sverige" var den redan klassiska rubriken på ettan. Och i ledaren pläderades för skattehöjningar. Då är det kris. Sanna mina ord!

Än mer krismedvetande bibringades jag när jag såg finansminister Anne Wibble på Aktuellt samma kväll. Hon hade på sig en ganska snygg, färgglad kreation, jag tror den var lila. Man fick omedelbart ett intryck av desparation.

Sen sa hon (På reporterns fråga om vad man skulle göra för att få bukt med valutautflöde och chockräntor) något i stil med att "vi måste få marknaden att begripa vad som faktiskt har hänt sen vi tog över".

Jag har hela tiden fått det bestämda intrycket att regeringen, i varje fall moderaterna och Wibble, menar att marknaden sköter och begriper allting bäst. Att den inget har att lära och inte får manipuleras.

Därför var Wibbles uttalande ganska oerhört.

Jag insåg med en gång att nu är det kris inte bara i landet utan också i regeringen. Regeringen, som satsat allt på marknadens självläkande krafter, börjar ifrågasätta om dessa krafter styrs av Förnuftet.

I varje fall utgör situationen i landet ett gyllene tillfälle för Carl Bildt att excellera i skapande statskonst. Skapande statsmän kommer ju bäst till sin rätt när det är ordentlig kris.

Helt klart är att det rutinartade skattesänkandet och privatiserandet inte räcker längre.