Publicerad i Arbetet i augusti 1992. Statsministern hette Carl Bildt. Sverige var i djup ekonomisk kris och rubriken på Dagens Industris förstasida en av dessa krisdagar var "Godnatt Sverige".
"Jag kan inte hjälpa det. I själ och hjärta är jag rätt konservativ. Jag tycker t ex att en statsminister skall vara liksom en fadersgestalt, eller som en moder. Tung, trygg, rättvis och omtänksam mot alla de sina. Per-Albin Hansson är förstås prototypen.
Av de borgerliga landsfäder vi sett kunde väl Thorbjörn Fälldin duga om man ser till de yttre förutsättningarna. Han rökte pipa, vallade får och hade valkiga nävar.
Men när det gäller Carl Bildt har jag aldrig lyckats förlika mig vid tanken på att han är statschef.
Men detta är väl bara en mallig studentpolitiker som bjäbbar självsäkert om allt mellan himmel och jord, tänker jag när han uttalar sig i TV. Det kan omöjligt vara Sveriges statsminister.
Fast sådana fördomsfulla reaktioner är naturligtvis ovidkommande. Det är resultaten som räknas. Se bara på hur det gick för Fälldin.
För att förstå Carl Bildts och hans moderatkollegors politik måste man betänka under vilka besvärliga förhållanden de växte upp.
Jag erinrar mig en historia om hur Carl Bildt vid något tillfälle på 60-talet uppträdde i Lund och några ur vänstern skanderade:"Carl Bildt - kapitalets pilt". Sån mobbing sätter sina spår.
Då var unghögern och MUF-arna hårt pressade i vänstervinden.
När Vietnam- och första majdemonstrationerna drog fram genom stan stod de bakom gardinerna i sin lokal på Klostergatan och smygtittade, halvt vettskrämda förmodar jag, på hur de röda horderna drog fram.
Det var i den andliga myllan som dagens moderata regeringspolitik grodde och växte fram. Det förklarar en hel del av den extremism och oförsonlighet som präglat regeringspolitiken.
1991 tågade 60- och 70-talens unghöger in i kanslihuset. Carl Bildt, Per Westerberg, Per Unckel och Beatrice Ask. Nu var uppgörelsens timma slagen. Revansch! Socialismen skulle vädras ut.
Bort från kollektivismen, proklamerade Carl Bildt i regeringsdeklarationen.
Sälj ut, sälj ut, ropade Per Westerberg! Statliga företag och naturtillgångar. Offentliga fastigheter och myndighetsutövning. Vill folk inte köpa så ger vi kraftiga rabatter! Allt skall bort! Också skolor och högskolor kan säljas. Leve den gamla eliten!
Och skatter sänktes för de rika och sossarna slängdes ut ur de statliga styrelserna.
Det här är kanske mest att betrakta som en förfärlig saga. Det är inte riktigt sant. Men man har svårt att befria sig från tanken på att det kan vara det.
I längden är det förstås svårt att regera ett land med revanschism och övermod. Och till de problemen skall läggas den internationella
konjunktursvackan. Bara så det blir sagt, och ni inte får intrycket att jag skyller allt elände på vad som hände under 60-talet. Det är det tillräckligt många som gör ändå.
Alldeles sant är det dock att Carl Bildt tidigt förklarade att hans egen ministär var "Sveriges mest kompetenta regering". Och då menade han inte att det var den mest kompetenta just vid det tillfället. Fast det borde han nog ha menat.
Bildt förklarade också att denna regering hade lyft politiken från "det rutinartade förvaltandets till den skapande statskonstens nivå". Blygsam är ju inte det han är mest.
Sen detta uttalande gjordes har det dock, som det heter, hunnit rinna en del vatten under broarna, och en del kronor ur landet.
Hur allvarligt läget är förstod man, om inte förr så när man läste Dagens industri i tisdags. "Godnatt Sverige" var den redan klassiska rubriken på ettan. Och i ledaren pläderades för skattehöjningar. Då är det kris. Sanna mina ord!
Än mer krismedvetande bibringades jag när jag såg finansminister Anne Wibble på Aktuellt samma kväll. Hon hade på sig en ganska snygg, färgglad kreation, jag tror den var lila. Man fick omedelbart ett intryck av desparation.
Sen sa hon (På reporterns fråga om vad man skulle göra för att få bukt med valutautflöde och chockräntor) något i stil med att "vi måste få marknaden att begripa vad som faktiskt har hänt sen vi tog över".
Jag har hela tiden fått det bestämda intrycket att regeringen, i varje fall moderaterna och Wibble, menar att marknaden sköter och begriper allting bäst. Att den inget har att lära och inte får manipuleras.
Därför var Wibbles uttalande ganska oerhört.
Jag insåg med en gång att nu är det kris inte bara i landet utan också i regeringen. Regeringen, som satsat allt på marknadens självläkande krafter, börjar ifrågasätta om dessa krafter styrs av Förnuftet.
I varje fall utgör situationen i landet ett gyllene tillfälle för Carl Bildt att excellera i skapande statskonst. Skapande statsmän kommer ju bäst till sin rätt när det är ordentlig kris.
Helt klart är att det rutinartade skattesänkandet och privatiserandet inte räcker längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar