Vart är vi på väg?

Publicerades i Arbetet i oktober 1992. "Den tredje vägen" hade bytts mot "den enda vägen", när de borgerliga vunnit valet 1991, men Carl Bildts regering hade kört rakt in i väggen och nu gällde den gemensamma vägen. Den socialdemokratiska oppositionen deltog i utformningen och backade upp krispaketen som levererades slag i slag. Bengt Dennis var riksbankschef.

Här nere kommer snart den rödglödgade förhösten att följas av den långa, mörka regnperioden med snålblåst och storm. De skånska landsvägarna skall sållas med leriga sockerbetor som  bönderna tappat på väg till sockerbruken.

Fast det är  kärva tider ! Budskapet från Bengt Dennis och Marknaden är att detta land icke längre badar i honung och mjölk. Kanske kommer bönderna i år att stanna sina ståtliga traktorer och samla upp betorna?

Då blir det det inte roligt för oss andra vägfarare heller. Vi som vill färdas i turbofart och som redan under tidigare år svurit så det osat bakom de trögrörliga traktorkaravanerna.

Nu finns det inte så många sockerbruk kvar i Skåne. Sammanslagningar och stordrift har gjort att böndernas betresor blivit allt längre. Och sockerbitarna billigare.

Några svenska sockerbruk finns överhuvudtaget inte längre.  Det danska sockerkapitalet har lagt vantarna på dem. Stort måste bli ännu större.

Kanske får vi under 2000-talet uppleva hur de toppade betlassen ringlar över Öresundsbron på sin väg mot sockerbruken och marknaden?                                                

För mig är hösten eftertankens tid. Man  liksom tvingas stanna upp för att ta reda på var man befinner sig och vart man är på väg. Det finns extra starka skäl till det i detta krisens år, 1992.

                                                        

Sedan en tid är det den här sortens bildspråk som gäller inom politiken; Livet och politiken är liksom en resa och en väg.

Den gamla s-regeringen färdades som alla vet på "den tredje vägen". Då sa Ingvar Carlsson och co-drivern Kjell Olof Feldt att det gällde att bromsa och gasa samtidigt. Men när  de var på väg in i en kraftig högersväng, nästan alla sa i alla fall att det var just en högersväng, då hade Stig Malm placerat foten under bromspedalen. Och ingen av oppositionsledarna i baksätet hade någon lust att kasta sig fram för att hjälpa till att trampa.

Allt hände väldigt fort. Gaspådraget var för högt. Den överhettade motorn skar och folkvagnen kanade av den tredje vägen.

Efter den olyckan fick den unge Carl Bildt ta plast i förarsätet. En ny bil införskaffades. Det var ett riktigt dollargrin.

Som alltför många nyblivna körkortsinnehavare ville Carl Bildt visa sin potens genom att göra en rivstart så att asfalten skrynklades.

Nu kör vi i turbofart på "den enda vägen", sa Bildt och drog iväg.

Det här går åt helsike, försäkrade Ingvar och Alf Svensson gjorde korstecknet. Det hade inte blivit något säkerhetsbälte över till honom med så många co-drivers i framsätet.

Bildt tvingades tvärnita. Den enda vägen var avstängd på grund av risken för ras. Vid avspärrningen stod Bengt Dennis med  blåljusen påslagna. Det var bara att vända om.

Nu går färden på "den gemensamma vägen".  Alf Svensson sa häromdan att det också är "den smala vägen". Och då måste det vara rätt väg. Det står ju i Skriften.

Nästan alla sitter nu i förarsätet och nästan alla styr de lite.

Ekipaget påminner om ett tungt lastat traktorsläp i regnrusket en senhöstkväll.

Och i det mörker som omger en kan det ibland vara svårt att se om färden går framåt eller bakåt.

                                                          

Hösten är också läsandets  tid.  Böcker kan hjälpa en att bestämma positionerna och att staka ut en bättre kurs.

Av någon anledning är det alltid en mörk och regnig höstkväll i de minnesbilder jag bär med mig från det Folkets-Hus-bibliotek där jag själv på allvar närmade mig böckernas värld. Rummet värmdes av en stor brun oljekamin. Ett par hyllmeter upptogs av den amerikanske författaren och socialisten Upton Sinclairs böcker. "Kung Kol", "Kämpande Stål" och sviten om Lanny Budd. Jag vill minnas att den första i den heter "De sådde vind".

- Men dom ska skörda storm, försäkrade min morbror som hade seglat och sett hur världen såg ut.

- Sinclair skall du läsa, sa han, så du lär dig hur kapitalismen fungerar!

Själv rekommenderar jag att ni åtminstone läser eller läser om Ernst Wigforss gamla uppsats "Har vi råd att arbeta?" från 1932. Den är inte alls så lång som Sinclairs svit om Lanny Budd.

Men den inspiration Wigforss ger kommer att behövas.