Arbetsgivarhögern är omättlig!

Publicerad i Arbetet i december 1992 någon vecka efter att hårdvalutapolitiken övergivits och dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis på eftermiddagen den 19 november meddelat att kronans släppts fri.  

Vad är det egentligen som pågår?

Först var det den fasta växelkursen som gällde. In i döden liksom. Nästan alla sa att detta var den enda vägen. Också de professionellt oppositionella fackföreningsekonomerna. Vi skulle kvala in i Europas elitserie, sa man.

Men räntorna vägrade gå ner och efterhand träffade jag alltfler med känningar på marknaden, bl a ekonomer, som skakade på huvudet.

– Det här kommer aldrig att gå, sa de. Vi måste devalvera förr eller senare.

Fast alla drog sig in i det sista för att bli "landsförrädare" genom att högt uttala sina tvivel.

Nu skall inte detta uppfattas så att jag hyser någon tilltro till ekonomerna. Men det är alltid lika roligt att höra vilken åsikt de omfattar just för dagen.

Historien är ju som någon har sagt, inte det som synes ske utan det som sker bakom det som synes ske.

I mina mörkaste stunder tänker jag väldigt konspiratoriskt. Tänk om det var så att det viktigaste skälet till att inte låta valutan flyta omedelbart, då den första räntechocken kom, var att banker och storföretag måste få en chans att gardera sig mot stora valutaförluster.

Alltså, jag betonar att detta är ett amatörmässigt och fullständigt hypotetiskt resonemang. Men låt oss ändå tänka tanken till slut.

Det vore i det läget fullständigt otänkbart att de högst ansvariga sa som det verkligen var. Nämligen att vi kommer att skriva ner eller låta valutan flyta om ett par veckor, men inte just nu. Banker och storföretag måste först försäkra sig mot kursförändringen.

Då skulle hela landet rasa samman.

Varje riksbankschef och regering måste intill den sista sekunden hävda att vi aldrig någonsin kommer att devalvera.

                                                                 

Nu flyter allt, som den gamle Herakleitos, filosofen, brukade säga.

Ändå vägrar Bengt Dennis att sänka räntorna mera påtagligt. Han säger att han är jätterädd för inflation trots att en halv miljon står utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Han säger att nu blir det ännu viktigare med en stram finanspolitik och att allt egentligen har blivit ännu besvärligare genom att den fasta växelkurspolitiken måste överges.

Men Dennis är väl inte riktigt trovärdig på den punkten. Låt oss anta att Bengt Dennis först slogs som en galning för den fasta kronkursen.

Och att han sedan när den matchen förlorats med ett bekymmerslöst leende sa ungefär så här:

– Nåja, det är egentligen ingen ko på isen. Risken för inflation är självklart mycket mindre idag än 1982 då vi devalverade förra gången. Nu måste vi få fart på investeringarna!

Sånt gör ingen riksbankschef med självbevarelsedrift.

                                                                

Världen är svårbegriplig.

Och arbetsgivarhögern tycks omättlig. SAF-ordföranden Ulf Laurin driver nu landet mot definitivt kaos genom att framhärda i sina krav på lokal lönesättning. Det handlar för SAF:s nyliberala fundamentalister om att återta det absoluta herraväldet på arbetsmarknaden. Massarbetslösheten är nyckeln till detta.

I Storbritannien har man nu kommit så långt att man skall förbjuda Första Maj. Det vill delar av högern i Sverige också.

Det kanske är lika bra det. Och varför inte införa gamla tiders klädmode också. Då skulle världen bli lättare att begripa.

Cornelis Vreeswijk skrev en visa inför SSU:s 50-årsjubileum 1967. Den heter Cylinderhatten och började så här:

Cylinderhatt, cylinderhatt, säg minns Du forna dagar.

Där societeten syntes, syntes Du i all Din glans.

Magnater och bankirer med cigarr och istermagar,

bar upp dig som en stolt symbol för makt och storfinans.

Förr satt den på en dignitär

nu sitter den på sotare Pär.

Då fick den bäras endast av en rik och mäktig man.

Nog är det väl beklagligt att det modet försvann.