Publicerad i Efter Arbetet i december 2010 i efterdyningarna av den senaste finanskrisen, som drog igång på allvar när investmentbanken Lehman Brothers gick omkull i september 2008.
Nu är det jul igen! Årets stora mat- och TV-helg står
för dörren.
Sedan Anna-dagen ligger lutfisken i lut i det kyliga trapphuset till köksingången.
En jul för några år sedan blev fisken misslyckad, torr och konstig. Det
avslöjades långt senare av en slump att en av grannarna på väg till
vindsförrådet i halvmörkret hade trampat i baljan så att luten svämmade över
och rann ut.
På söndag skall den skånska leverkorven stoppas, stekt leverkorv är ett
måste på mitt julbord, och sen skall saltsillen vattnas ur och läggas in.
Brantevikssill är ett annat måste. Recept hittar ni, som allt annat, på nätet.
Julen är mer tradition än förnyelse. Den är trygghet. Man tittar på Kalle Ankas julafton, Ivanhoe och, just i år, också Året med kungafamiljen. Det har ju varit
ett extra kungligt år med både bröllop och boksläpp.
Man får inte glömma den kroppsliga motionen och
hjärngymnastiken.
Själv har jag gett ett nästan heligt löfte att gå minst 10 000 steg
om dagen, vilket anses vara hälsobefrämjande. Sen tänker jag också läsa ett par
böcker, varav minst en om banker och finansvalpar.
Jag har föresatt mig att komma till riktig klarhet om vad det är som
händer i finanssektorn, varför det händer och vad man ska göra åt det. Därför
har jag skickat efter Laurence J. Kotlikoffs Jimmy Stewart is dead, med den långa underrubriken Ending the World’s Ongoing Financial Plague
with Limited Purpose Banking. Det
sista betyder fritt översatt: ”Hur man får slut på den pågående finansiella farsoten
med hjälp av begränsad bankverksamhet”. Banker bör, ungefär som förr i tiden,
bara få låna ut det spararna sätter in, om jag på förhand ska gissa vad
Kotlikoff ger för råd.
Vem är då Jimmy Stewart, som är död? Jo, den
amerikanske skådespelaren James Stewart, som också kallades ”Jimmy”. Fast
egentligen är det Stewarts rollfigur George Bailey i filmen It’s a Wonderful Life (1946), på svenska
Livet är underbart, som åsyftas.
Frank Capra regisserade och Donna Reed och Lionel Barrymore spelade två av de
andra huvudrollerna.
George Bailey är en ärlig och pålitlig bankman, som driver Bailey Savings and Loan. Arten är numera
utdöd, vilket är huvudskälet till bokens titel.
Jag vill inte påstå att jag vare sig läser eller talar engelska flytande,
men jag kunde inte bärga mig tills den kommer i svensk översättning. Jag tänker
sätta mig under helgerna, med ett engelskt-svenskt-lexikon jämsides med boken, för
att metodiskt traggla mig igenom den. Förhoppningen är att jag efter nyår skall
veta vad vi skall ta oss till med finansmarknaden.
Jag tror chanserna är goda. Så här skriver professor Jeffrey Sachs om
boken:
”Larry Kotlikoff griper tag om nacken och avslöjar på ett
briljant sätt sanningen om vårt finansiella system. Ett system som synbarligen
har designats för krämare.”
”Boken kommer att förändra den globala debatten”, tror
Sachs.
Livet är underbart är
en härlig film, som ganska säkert visas på någon av de svenska eller danska kanalerna
under julen, det brukar den göra. Sjunk ner i en bekväm fåtölj och njut av
skådespeleriet. Handlingen är den här och jag varnar för att jag nu kommer att
avslöja slutet. Bankmannen Bailey har i sina ambitioner att hjälpa sin hemstad
hamnat i stora finansiella problem och överväger därför att ta livet av sig.
Änglaaspiranten Clarence skickas ner till jorden för att hjälpa honom, ett
examensarbete som han måste klara av för att få sina änglavingar.
Clarence visar helt enkelt för bankmannen Bailey - det är enkelt för
änglar – hur ett alternativt liv i hemstaden skulle ha gestaltat sig om Bailey
aldrig hade funnits. Det kallas kontrafaktisk historieskrivning även om ängeln
inte kallar det så själv.
Bailey ser hur förfärligt galet allt skulle ha blivit utan honom och
bestämmer sig för att åka hem till Donna Reed istället för att hoppa i sjön.
Det är omöjligt att hålla tårarna tillbaka.
Jag har ju någon gång tidigare berättat att min far var huvudman i
Simrishamns Sparbank på 50-talet. Det var på den tiden sparbankerna fungerade
som Baileys Savings and Loan. De
lånade in pengar från spararna och lånade ut till företag och familjer som
behövde låna och - detta är viktigt - som hade visat att de kunde spara.
Sparbanksrörelsen gav på den tiden också ut en tidning för
barn. Den hette Lyckoslanten och där
fanns den sedelärande, för att inte säga moraliserande, tecknade serien om
flickorna Spara och Slösa.
Slösa kunde aldrig hålla i kronorna
utan brände dem på godis och nöjen. Spara stoppade dem i spargrisen för att
kunna köpa sig något riktigt fint så småningom.
Spara var blond och såg ut som
honung och mjölk. Slösa var hålögd med stripigt hår. Så går det om man inte är
ekonomiskt ansvarsfull. Eller så gick det förr i tiden.
Lyckoslanten är nedlagd och berättelserna
om dagens banker är annorlunda. De slutar alltid med att staten och vanligt
folk får ta smällarna.
Tänk er att ängeln Clarence kommer ner till jorden för att
visa bröderna Lehman, som grundade Lehman Brothers, och deras arvtagare hur
världen skulle ha sett ut om de aldrig funnits. Den filmen hade inte slutat lika
lyckligt som Livet är underbart.
Detta är alltså
mina tips inför helgerna.
Stekt skånsk leverkorv.
Brantevikssill.
I’s a wonderful life.
Som säker går att se på någon TV-kanal. Annars finns den som DVD och att ladda
ner.
Jimmy Stewart is dead av Laurence J. Kotlikoff.
Gamla nummer av
Lyckoslanten. Som man kanske kan komma över på något antikvariat eller en
loppmarknad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar