Kan bokmalarna ta oss ur krisen?

Publicerad i Arbetet vid jultid i kronkrisens år 1992

Förändringen av gamla Sverige fortskrider.

Skolminister Beatrice Ask satsar nu på en skola utan kroppsliga och praktiska aktiviteter. Slöjd och gymnastik är sånt som hon menar spelar en mindre roll när det gäller att skapa en drivhusmiljö för nya små Einsteinar. Alltså skall de praktiska och estetiska ämnenas utrymme på skolschemat minimeras.

Det är, som Ask och regeringen ser det, de s k spetsbegåvningarna vi skall satsa på. Den f d socialdemokraten Bo Södersten är inne på liknande tankegångar när det gäller riktigt små barn. Skall vi hänga med som industrination måste ungarna sättas i skolbänken i stort sett när de slutat med nappflaskan. Skall man bli en spetsbegåvning finns inte mycket tid för lek.

Förr mötte man aldrig uttrycket spetsbegåvning. När jag gick i skolan kallade vi dem för bokmalar. De kunde rabbla Europas huvudstäder i sömnen men inte lappa en cykel. De satt gärna längst fram och viftade oupphörligt och inställsamt med handen.

Då och då, jag gick i skola på landet, hade de ett halvt kilo smör eller ett paket sylta med till fröken.

Jag kan inte komma ifrån misstanken att det var dom grabbarna och tjejerna som fick jobb på bankerna under 80-talet.

Är det verkligen sådana spetsbegåvningar som kan ta oss ur krisen?

Tillåt mig tvivla.                   

Vetenskapen ger mig faktiskt visst stöd. Man måste träna båda hjärnhalvorna. Man måste ägna sig åt fysiska aktiviteter för att få ut maximal intellektuell kraft.

Jag kan gå i god för att det verkligen är så När jag gick i små- och folkskola i slutet av 50-talet spelade vi alltid brännboll på gymnastiktimmarna. Då satt fröken i skolans fönster och övervakade det hela med ett protokoll. Dessutom stickade hon. Också detta en praktisk verksamhet. Ibland fick vi spela brännboll även på mattetimmarna.

  

Vid ett tillfälle som jag minns särskilt väl träffade jag fröken med

brännbollen. Hon försvann bakom fönsterkarmen med ett vrål och med stickningen.

Det var inte alldeles enkelt att senare förklara den dåliga precisionen i det onödigt hårda inkastet. Jag fick så att säga användning också för den teoretiskt aktiva hjärnhalvan. 

Det är just detta samspel som är så viktigt!

                         

I själva verket är förstås Beatrice Asks skola ett uttryck för ett sofistikerat klassförtryck.

Ungar och ungdomar från arbetarklassen har en annan tradition. Den är praktisk. Och det är de ungdomarna som får det svårast i en skola för bokmalar.

Det hela handlar om vilken kunskapssyn man har. En lärare jag träffade ställde följande retoriska fråga:

– Hur kan det komma sig att det finns ungdomar som går igenom skolåren utan att lära sig läsa och skriva, men som sedan utan vidare klarar det teoretiska provet vid körkortsutbildningen?

Det är något att fundera över. Kanske borde vi ha mer slöjd på schemat?