Publicerad i Arbetet i augusti 1992
Brännvinskryddning är en fin hobby.
I mitt fall har den bland haft det goda med sig att ett
tidigare obefintligt botaniskt intresse något väckts till liv. Man måste ju
veta hur johannesörten och röllekan ser ut för att kunna krydda sitt brännvin
med dem. Röllekabrännvin är dock inte i min smak. Johannesört, åbrodd,
körsbärskärnor, spansk körvel och slånbär tillhör däremot favoriterna bland
brännvinskryddorna. Och det är förstås, med undantag för slånbären, på sommaren
som essenserna måste framställas. Dessa essenser blandas sedan i olika andelar,
beroende på sort och eget tycke, med renat brännvin. Därefter är det bara att
vänta i minst fem år innan den fulländade smaken uppnåtts.
Lagringstiden är viktig. Den förbättrar både smaken och
karaktären. Allt enligt brännvinskryddningens lärofader Albert Sandklef.
Brännvinskryddning är fin svensk kultur. Fast det har aldrig
landets alkoholpolitiker begripit.
Själv har jag aldrig begripit mig på den svenska alkohol-
eller nykterhetspolitiken. Den bedrivs utifrån två grundläggande principer.
Den ena är att alkohol skall vara lagom svår att få tag på.
Och det finns nog ett visst samband mellan tillgänglighet och missbruk.
Den andra, märkliga, huvudprincipen är att brännvin är
farligare än vin. Följaktligen anses det finare och mindre beroendeframkallande
att pimpla vin till en fransk paté än att ta en besk till spegesillen.
Denna sommar har ytterligare steg på den nyss beskrivna
nykterhetspolitiska vägen tagits. Skatterna har lagts om så att det nu enbart
är procentsatsen som styr beskattningen. Ju högre procent i flaskan desto högre
beskattningsprocent per centiliter.
Det här har lett till att viner i allmänhet och särskilt
dyrare viner, förnäm konjak och exklusiv champagne, har gått ner i pris medan
vår "inhemska druva", renat och kryddat, gått upp i pris.
Desto högre procent desto större risk för fylleri och
beroende, resonerar man. Man behöver dock inte vara särskilt matematiskt
bevandrad för att inse att det är mängden dryck multiplicerad med den aktuella
procentsatsen som ger effekten. En snaps kan därmed
anses likvärdig med så där en tolv centiliter vin.
Idag kostar vår egen Gauffins Dubbelblandning mer än en
flaska skotsk Johnny Walker Black Label eller en fransk cognac Courvoisier VS.
Gauffins Dubbelblandning är nämligen 50-procentigt. Fast ingen människa kan
någonsin ha blivit missbrukare genom att inmundiga Gauffins Dubbelblandning.
Den har kraftig smak av kummin och anis och den är fruktansvärt söt. Den är mycket
speciell, en del skulle säga att den smakar för djäklig.
När jag således för en del år sedan uppnått halvmogen ålder
och min far kände att han borde fråga om jag ville ha en snaps till julskinkan,
då sa han: Ja, jag har förstås bara Gauffins!
En fick räcka!
Nu finns det ändå en synnerligen begränsad skara svenskar
som av någon egenartad anledning gillar att då och då, till vilken mat har jag
ingen aning om, ta en Gauffins.
På detta exklusiva sällskap har nu den svenska
alkoholpolitiken fått in en riktig femetta. Alltmedan landets vindrickare ökar
takten. Och det senare har jag sett med egna ögon.
Den alkoholpolitiska skattereformen trädde i kraft den 1
juli. Det ledde till att Simrishamns systembolag och dess personal knäade i
flera veckor och till att vinet tog slut.
Österlen översvämmas ju under sommaren av stockholmare och
andra turister. Dom är som regel lätta att känna igen i systembolagskön.
Antigen går dom i fjabbashorts eller så har dom blå seglarkeps med ett ankare
broderat i pannan.
Man skall ju inte generalisera men jag vågar också påstå att
dom dricker nästan uteslutande vin. De väljer dessutom
sorter länge och omsorgsfullt och köper en låda åt gången. Det blir mycket ren
alkohol om man multiplicerar.
Just efter det att den alkoholpolitiska reformen trätt i
kraft var jag på systemet i Simrishamn för att handla renat till mina örter.
Kön var 58 minuter lång och bakom mig stod en fiskare från stan som skulle ha
en hela, prishöjd Explorer.
- Det var en förbannad tur att jag inte handlade mjölken
först, sa han, för den hade hunnit surna.
Den nya beskattningen är uppåt väggarna. Den gynnar import
utifrån och är alltså direkt handelsbalansovänlig. Den riktar ett slag mot
landets brännvinskryddare och det exklusiva sällskapet Gauffins
Dubbelblandnings Vänner (Jag har aldrig träffat någon medlem). Förmodligen ökar
hembränningen och nykterheten påverkas knappast. D.v.s möjligen kommer
vinkonsumtionen att raka i höjden.
Sen har jag svårt att frigöra mig från tanken att det hela
är ett utslag av brutal klasspolitik. Det "fina" vindrickandet skall
uppmuntras medan det vulgära och proletära brännvinsdrickandet skall stävjas.
Därför var det smått skrattretande när jag häromdan läste att de sänkta
vinpriserna oroade vintillverkarna. "Eftersom dyrt betyder fint äventyras
dryckernas status", resonerades det, och nu överväger vinproducenterna att
höja priserna för att upprätthålla statusen.
Jag håller det dock inte för otroligt att de som vill vara
fina istället går över till Gauffins Dubbelblandning. Det är dyra grejer!
Visst smakar det illa, men "vill man vara fin får man
lida pin".
