"Det här ska ni inte basunera ut"

Publicerad i Efter Arbetet 7 mars 2009

Christer Wallin är moderatpolitiker i Lund. Han toppade kommunlistan i valet 2006 och sitter nu i kommunstyrelsen. Wallin är öppenhjärtig. I en intervju i Sydsvenskan den 28 augusti valåret sa han att han tyckte att det var 

Wallin är öppenhjärtig. I en intervju i Sydsvenskan den 28 augusti valåret sa han att han tyckte att det var ”ett problem att vi i Sverige inte har en låglönesektor”.
Han utvecklade vad slags jobb det handlade om så här.

”Ja, nu har vi ju inte så mycket pooler i detta landet, men annars den typen av låglöneyrken där man gör rent poolen eller packar kassarna på Wal Mart”.

Reportern undrade vad Wallin tänkt sig för löner för dessa hushållsnära tjänster?

”Varför inte 10 000 i månaden”, resonerade han. ”För säg då att det är någon som erbjuder mig 10 000 för detta arbete istället. Är det då en kommunal sak att säga; Nej det klarar inte våra medlemmar att leva på?”

Förmodligen menade han att Kommunalarbetarförbundet inte bör lägga sig i den fria lönebildningen.

Christer Wallin stack ut i valrörelsen. Han hade inte greppat det där med moderaterna som ”Det Nya Arbetarepartiet” och att han skulle triangulera.

Triangulering innebär enligt statsvetaren Tommy Möller att, ”i centrala frågor - där den egna politiken är mindre uppskattad än motståndarens - närma sig motståndaren och inta en ’tredje ståndpunkt’. Vill man inte krångla till det kan man istället säga att man säger en sak och gör en annan.

Min teori om Christer Wallins uppriktighet är att han lämnade den moderata valarbetarutbildningen när de klarat av målsättningarna. Han missade helt taktiklektionen och hörde aldrig när kursledaren avslutade mållektionen med: ”Men för fan, det här ska ni inte basunera ut på gator och torg!”

Högeralliansen gjorde vad den lovat och attackerade ”bidrags-Sverige”, A-kassan och sjukförsäkringen. För pengarna som blev över sänktes skatterna riktigt ordentligt för höginkomsttagarna och särskilda bidrag införde för poolrensning, så kallade avdrag för hushållsnära tjänster.

Sen blev det jättekris.

De som vill ser nu sambanden även om de aldrig hört talas om Christer Wallin. Det är lägre arbetarlöner som är målet.

Och häromdan berättade IF Metalls ordförande Stefan Löfwén att förbundet gjort en historisk krisuppgörelse, som innebär att arbetstid och därmed löner lokalt kan sänkas med 20 procent för att rädda jobben. Samtidigt aviserar storbolagen, Volvo är bara ett av dem, kraftigt höjda bonusar för direktörsskiktet.

Det är på ett sätt inte svårt att förstå varför IF Metall gått med på uppgörelsen. Det handlar om att var fjärde medlem snart kan gå arbetslös och då tvingas leva på ungefär hälften av den lön de haft.

80 procent är bättre. Men vem är det som skall köpa bilar, byggvaror, böcker och fläskfilé när arbetarna inte längre har råd?”

                                               

Vad innebär det egentligen att det är kris?

Håller kanske alla pengar på att ta slut?
När Maud Olofsson skall förklara varför hon för sitt liv inte vill att staten skall satsa på bilindustrin svarar hon så här:
”Vi har inte som affärsidé att äga fordonsindustri och ska inte riskera skattebetalarnas pengar… ”Väljarna valde mig för att de vill ha förskollärare, poliser och sjuksköterskor – inte för att köpa bilfabriker”.
Finansminister Anders Borg är mera kryptisk, men svarar på liknande sätt: ”Det är dumt att bränna det krut vi samlat i ladorna”.                                                                

Nu måste jag reda ut begreppen. Det är inte så att staten har en viss mängd pengar som är skattebetalarnas och som ligger i en skattkista på finansdepartementet.

Skattebetalarnas pengar finns inte. De skapas hela tiden. I bästa fall. Eller så skapas de inte, därför att folk och företag tappat sugen.

När finansministern gör sin budget kalkylerar han med pengar som ännu inte finns. Han räknar med att få in ett visst antal skattemiljarder och prognosen bygger på antaganden om hur löner, konsumtion och investeringar skall utvecklas, gissningar om vad som skall hända bland annat med människors framtidstro.

Ekonomi är processer och psykologi. Tar man trygghet och löner ifrån folk och sen inte heller bekämpar krisen när den slår till, då blir det inte så mycket skattepengar att använda till förskollärare, poliser och sjuksköterskor.

Krisen innebär att marknaden har kollapsat och att väldiga resurser i form av arbetskraft och kapital ställs åt sidan för att inte användas. Det är bara politiken som kan återskapa framtidstron.

Ernst Wigforss, finansminister och socialdemokratins främste idépolitiker, skrev 1932 den berömda valpamfletten ”Har vi råd att arbeta”. Det är en lysande uppgörelse med den tidens ekonomiska dårskap.
Den fungerar bra nu också.

”Kan någonting bättre svara mot hela samhällets intresse än att låta det allmänna sätta igång arbeten, då de enskilda företagarna inskränker sin verksamhet och inte anser det lönande att anställa arbetskraft i samma utsträckning som förut? Sunda förnuftet synes svara nej, och socialdemokraterna har inte åberopat någon högre auktoritet än detta sunda förnuft, då de yrkat på en betydande utökning av det allmännas arbeten för att minska arbetslösheten och motverka följderna av den ekonomiska krisen.

Men mot förslagen att på detta sätt bereda arbete åt de arbetslösa sätter de borgerliga partierna sitt krav på sparsamhet i det allmännas utgifter.
Det finns inget folk med sitt sunda förnuft i behåll, som i längden kan slå sig till ro med en ekonomisk visdom av detta dårhusmässiga slag. Om inkomsterna sjunker, om fattigdomen ökas, beror det uppenbart på att vi inte arbetar lika mycket som förut, att vi inte håller den produktiva verksamheten i gång, och den första uppgiften måste därför bli att åter öka arbetstillfällena och utvidga produktionen. Om detta verkligen skulle råka i strid med kravet på sparsamhet, så får sparsamheten vika för den mycket mera påtagliga nödvändigheten att arbeta.”